jag kastar en sten
i vattnet
ser ett löv böja sig
av vågorna
och jag känner
hur en värme
letar sig genom
trädkronans flämtningar

bjuds njutning
däri frihet beröras
av dammiga fingrar
och stunden beklädas

för minnet

---

jag kastade en sten
fyllde saknadens hålor
saknade friheten
men kunde inte förmå
känna med hjärta
se med ögon

den var för stor

jag kastade en till sten
i nästa hål
där glädje måttsattes
i var sak
vi satte prislappar på
små antydningar
att den fanns
anade

vem ägde den...

vi...

använde den
en nästa
kall sten
sprang jämsides
ett tag
sedan ifrån den

när jag åter en solig dag
ett kaos kantat
av sol och fågelsång
anade den

lade tidens kvitto
tankarna på intensiven

---

jag kastar sten på sten
och förnimmer
i hjärtat
hur merkostnaden smärtar
och guldhjärtat i kedjan
runt min hals
gråter

det enda i all avighet
som skapades
varandes
en permanent komedi
utan hjärta
där den visade upp sig
med alla sina små
vita prislappar
tillika kvitto

var oförmågan att se

friheten förblindade vår önskan

att vara i den