Händelser närmare midnatt nyårsafton 2007

SJU TIMMAR KVAR till klockan tolv fick oss att fundera över tidens relativitet och om konsten att vänta. Varför känns några timmars väntan på att få öppna en champagne¬flaska längre än motsvarande tid när man ser Bröderna Marx på bio? Jo, säger relativiteten; När man har roligt så tycks tiden gå fortare. Men gör den det? Om man läser Bodil Jönssons bok ”Tio tankar om tid” får man bl.a. uppfattningen att tid är något annat än man vanligtvis tänker sig. Författaren menar nämligen att det är den tid vi upplever som vi vill ska vara längre, d.v.s. om vi har roligt medan vi upplever den.

Vi vill alltså, medan vi väntar på champagnen, att tiden ska gå fortare, varför vi bestämmer oss för att inte uppleva den medan vi väntar på tolvslaget. Här uppstår emellertid problemet med att all väntan på något innebär förflyttningar längs en tidsaxel, varpå själva väntan i sig innebär att vi måste underkasta oss upplevelsen av tid. Vi kommer således inte att vare sig kunna uppleva eller tycka det är roligt om vi vill att tiden fram till klockan tolv ska kännas kortare än den är. Och då återstår att all upplevelse tills dess bringas att upphöra, varför vi beslutar att göra oss oberoende av upplevelse och istället störta oss in i förhållanden liknande dem det inte upplevs i, nämligen t.ex. det medan vi är döda.

Det stora problemet med att dö i väntan på att få dricka champagne är emellertid att champagnen aldrig kommer att bli urdrucken, varför vi istället väljer en annan väg nämligen den att försöka stå ut medan vi väntar. Att stå ut medan man väntar kräver å andra sidan att man dels inte har tråkigt eftersom detta tar längre tid, och dels också att upplevelsen av att inte ha tråkigt innebär att den som upplever inges föreställningen att vi har roligt istället, vartill det krävs champagne. Här måste man emellertid komma ihåg att champagnen var avsedd för tolvslaget som i sig är en märkvärdig tidpunkt. Vi har nämligen genom den gamla Gregorianska kalendern ingetts föreställningen att det kommer ett nytt år klockan tolv och att vi därmed ska datera alla våra förehavanden under ytterligare 365 dagar framåt med årtalet 2008. Men avståndet mellan tolvslaget vid midnatt den 31 december 2007 och den första lilla gnutta januari 2008 är en fiktion eftersom nämnda ”avstånd” är utanför både tid och rum och därmed inte kan upplevas.

Då vi alltså insett att vi aldrig kommer att uppleva ”strax efter tolv” bestämde vi oss för att öppna flaskan redan fem i halv tolv och med denna uppleva vår därmed betydligt trevligare förbidan under ytterligare tjugofem minuter. Det visade sig emellertid redan tio minuter senare, när flaskan var halvt urdrucken, att tiden börjat gå mycket snabbare eftersom vi upplevde vår väntan under allt trevligare former. I takt med att innehållet i flaskan sjönk började tiden gå allt fortare och vi genomgick då ett slags omvänt tidsotrevlighetsförhållande. Det visade sig nämligen att vi kunde påverka tidens gång genom att dricka champagne, en omständighet man kanske förbisett vid tillkomsten av tidsrelativitetsanalysens revelation. Tiden gick, så att säga, fortare än sig själv och uppenbarade därmed sin egen relativitet. Vi hade alltså vilselett naturen genom att uppleva tjugofem minuter på mindre än en tredjedel av desamma.

Mera tillfreds än bestörta insåg vi hur erfarenheten av att vänta på ett nytt år förbytts i helt nya insikter i konsten att vänta. Vi såg också hur det gamla årets, 2007 död, mer var illusion än verklighet. Och eftersom ett något som är inte bara kan upphöra att vara kan vi därmed sitta hur länge som helst och dricka champagne utan att någonsin nå fram till år 2008. De ursprungliga tjugofem minuterna vi avsåg att vänta har, från att vara beroende av hur vi upplever dem, visat sig vara just tjugofem minuter utan slut och har därmed uppenbarat sin inneboende egenskap som tidlöshet. Vi är alltså den evighet på spåren som man tycker sig uppleva i väntan på klartecken från klockan och på att något hägrande väntar.

Visa av våra nya insikter och upplevelser av relativ tid, beslöt vi därför att hämta ytterligare några flaskor champagne i kylen. Vi insåg emellertid då att i det nyuppnådda tillståndet av icke-tid skulle vi aldrig nå fram till kylskåpet eftersom sträckan dit krävde att en fjärde dimensionen också var närvarande i rumtiden. Vi gav därför upp, somnade och stannade kvar i 2007 i form av minnen.
GOTT NYTT ÅR!