\"Smärtan kommer aldrig att försvinna
men den kommer att kännas mindre med tiden\"
Jag hörde det,
men förstod det inte.
För det var inte smärta jag kände,
det var ett enormt tomrum.

Ett tomrum som sakta fylldes med mörker,
ensamhet och en diffus känsla av saknad
och oändlig sorg.

Men vem skulle kunna krama mig igen
när jag gråter av saknad, lugna mig när
jag är rädd och säga \"allt blir bra\".

Det var ju bara du, bara du!

Jag valde istället och dra mig
tillbaka. Inga ord eller gester skulle
göra skillnad nu, du var ju borta,
så enkelt var det.
Varför älta det som varit, låt mig
bara få vara.

Av sorg och saknad byggde jag
murar, hat och avundsjuka tills
ingen längre såg det lilla barn
därinne som grät tröstlöst.

Sparka mig, slå mig!
Förlåt mig, förstå mig?

Tio år var det förra året,
och jag gråter än ibland.
Alla murar är rivna,
och idag är jag bara jag.
Den jag har blivit,
när jag äntligen nådde
ytan igen.

Och det var sant,
smärtan försvinner aldrig
men den avtar i styrka.