Det var liksom aldrig meningen, snoret som rann nerför näsan in i munsskyddet och den tekniskt fulländade skridskoåkningen var då, bara då. Snögrottorna och slagsmålet på skolgården, skjortan som gick sönder, brännbollsmatchen som förlorades och avslöjandet om din mammas affärer. Telefonen som ringde och lättade bördan för mig, för oss. Trädens grönska och grenar och vi däruppe, högt ovan marken på flykt från måltider med potatis. En lådbil du trodde var din men den var faktiskt min, min brors och min och inte din och besvikelse och tårar och jag brottade ner dig två gånger trots att du var känd som slagskämpen som ingen vågade bråka med och nu, så trasig, ensam, utslagen, ihoptejpad för att uthärda, inte leva, och du är kanske död ändå, även om du andas och inte är begraven....

Bryr jag mig?