Nej jag vill inte, allt är bara på låtsas. När jag säger att jag älskar dig så menar jag inte orden, det finns inget bakom förutom ett flyktigt nervöst leende och en tvekan. Jag är som en mekanisk brödrost. Det finns inget däri, bara tomrum och elchocker ifall du försöker bända i mig med gaffeln.

Du ringer mig men jag orkar inte prata. Vad ska jag säga? Jag stänger av mobilen, det är bäst så, vi slipper varandra. Vi ska ändå ses i kväll då jag behöver ett boende om natten. Du kommer hålla om mig, viska ord i mitt öra och jag kommer svara som en fru efter ett 50-årigt äktenskap: Jag älskar dig med älskling.

Men egentligen skulle jag vilja skrika, knuffa bort dig, få andas, få vara fri och flyga dit jag vill. Fast det går inte för du håller fast mig i min fotboja och trots att jag skriker, gråter, slåss, ber om min frihet inombords så har jag aldrig hjärta till att se dig i ögonen och be dig släppa mig.