Solens varma strålar smekte brons slitna träplankor. Två smutsiga fötter dansade över dem och även om vassa träflisor borrade sig in i det mjuka skinnet så brydde sig den lilla flickan inte om det. Lockigt, mörkrött hår sträckte sig ända ner till midjan och den svaga sommarbrisen fick det att sväva efter flickans huvud som en lysande eld. -Stanna, dumma flicka Stanna! En tjock kvinna kom springande efter flickan, fast egentligen så sprang hon inte nej hon guppade fram längs bron och i flickans ögon liknade hon mer än nånsin ett stort piggsvin på jakt efter ett skrämt, oskyldigt byte. Den tjocka stannade, svetten rann nerför hennes rygg och fick det tjocka vita tyget på tröjan att klibba fast på både den böjda ryggen,och den stora fläskiga magen. Bakom henne kom resten av klassen springande. De såg på flickan med förakt i blicken. I hennes ögon var alla identiska både på in och utsidan; flickorna hade söta vita kläningar med ljusrosa spets, och alla hade håret uppsatt i ordentliga flätor med band i precis samma färg som spetsen på klänningarna. Pojkarna hade mörkblåa kostymer, vita slipsar och vattenkammat hår. Allas ögon gav alltid flickan blickar fulla av hat och förakt och nu när de stod där allesammans så kände hon sig naken. Det kändes som deras vattniga blåa ögon hade slitit av henne det smutsiga gråa tyget som en gång i tiden varit en klänning. Och utan att bty sig om glåporden som kastades efter henne så satte hon åter benen på ryggen och började springa. Hon ville bort, bort från far som slog henne, bort från alla som kallade henne horuge och bort från den hemska skolbyggnaden där lärarinnans pekpinne flög över fingrarna och gjorde dem blå och svullna. Just nu sprang hon genom den lortiga delen av stan,delen där hon själv bodde. Hon hoppade över rännilar av avloppsvatten och hon indgick med knapp nöd att få innehållet i en potta kastad över sig. Äntligen så nådde hon skogen. Tyst och fridfull bredde den ut sig framför henne. Det mjuka mosstäcket smekte hennes värkande fötter. Benen gav vika och i nästa sekund låg hon på rygg och såg upp på de höga träden. Tankar och bilder gled sakta och plågsamt genom hennes huvud. Far som slog henne och tvingade henne att skaffa mat trots att hon inte hade några pengar. Alla de sena kyliga kvällar hon släppade hem pappa från krogen. Äldre elever som slog och retande henne. Ungar från klassen som kallade henne horunge, och så såg hon sig själv där hon låg på sin slitna malätna madrass och grät samtidigt som hon väntade på att solen skulle värma upp hennes stela,värkande fingrar. Hon blinkade till och lätt blicken svepa omkring sig. Den fastnade på en sjö, gled över den svarta blanka ytan och borrade sig ner i djupet. Som i trans reste hon sig upp och gick fram mot sjön. Hennes magra kropp klyvde den perfekta avspeglingen av granarna och några sekunder senare kom det upp bubblor från sjöns svarta innandöme. Efter den dagen så grät skogen. De mörkgröna bladen och barren badade av tårar och barken gick sönder bit för bit. Sorgens tårar brände bakom mossans ögonlock och fick smutsgrönt vatten att rinna ut i skogen. Sjön stod inte ut med att evigt bara skulden för den döda flickan på sina axlar och den släppte lös mängder av tillbakahållen sorg. Det svarta vattnet läckte ut ur skogen och in i den smutsiga stinkande staden. Dess innandöme dränkte den och alla flickans plågoandar försvann under vattenytan. De fick sitt straff för de gick samma död till mötes som flickan gjort och när alla själar förenades i himmelriket så var det flickans tur att förnedra och domdera över alla människor. Men det gjorde hon inte utan hon förlät dem och lät dem ströva iväg med ett löfte om att aldrig mer göra de som det gjort mot henne mot någon annan levande varelse för nästa gång så var det inte säkert att personen var lika föråtande som hon själv.