... att jag måste släppa upp pedalen och trycka tangenterna ända ner i botten. - Du fuskar genom att använda pedalen, men det förstör klangen och gör att det blir såsigt, sa han. Tydligen ett vanligt fenomen hos oss husbehovspianister som gärna fuskar oss fram av den enkla anledningen att vi har så mycket andra saker som vi lägger vår tid och energi på, ja förutom på pianot alltså.

- Men oj! Det är nog nåt jag borde göra med hela mig i livet, utbrast jag spontant och sträckte i en hastig och ivrig impuls mina armar rakt upp i luften. - Oj, hoppsan då! utbrast den stackars något timide unge mannen, som för övrigt är en mycket skicklig pianist och pedagog. Han blev nog lite förskräckt när han utsattes för mitt utfall, men hämtade sig snart som tur var.

- Ja, sa jag. Jag måste trycka ner tangenterna ordentligt. Med det menade jag bli ordentligt arg, bli ordentligt glad, bli ordentligt lessen, uttrycka mig ordentligt tydligt och inte bara dutta lite här och där och fuska genom att trycka ner pedalen så att det istället blir såsigt. Det gäller att göra saker rejält. Vara tydlig. Visa vem jag är, vad jag vill, vad jag står för. Jag har nog fuskat lite för mycket... men det sa jag inte.

Han grunnar nog fortfarande på vad jag menade, men jag gick ut från min pianolektion och hade fått en dubbel läxa att träna på.