Det är nämligen så att jag har en människokostym. Eller som det står på bruksanvisningens första sida: The Mansuit. One size fits all. Handle with care.

Min människokostym fick jag på posten en dag, från min farfar som var alkoholist och en lögnare av rang. Han hade tusen skrönor om sin människokostym och allt djävulskap han gjorde iklädd den. Givetvis trodde vi alla att detta var resultatet av delirium tremens, vilket vi sa till honom allt som oftast. Gubben fick dock sista ordet, för en vecka efter hans död så kom den i ett vadderat kuvert på posten. Jag har aldrig varit så nära döden som när jag öppnade kuvertet och stack in handen för att ta ut innehållet. Har du sett Indiana Jones och de fördömdas tempel? Kommer du ihåg det där djäkla hålet, fullt av insekter, som Indiana var tvungen att sticka in handen i, för att öppna dörren till det krympande rummet? Så kändes det!

Tänk dig hur det känns att sticka in handen i ett alldeles vanligt, vadderat kuvert från din farfar och det första dina fingrar möter därinne är kroppsvarm hud! Just det, kroppsvarm. Förklara det om du kan! Tro mig, det går inte. Varm människohud, i ett kuvert?

Jag reagerade i alla fall som de flesta nog skulle ha gjort. Skrek. Kastade kuvertet så långt jag bara kunde, rakt in i en av köksluckorna, vilket gjorde att innehållet liksom rann ut och draperade sig över köksbänken med höger ben lite slappt hängande över kanten och huvuddelen ner i diskhon.

Jag stod en lång stund och försökta smälta intrycket av att ha en innehållslös människa draperad över min diskbänk. Det var i och för sig inte första gången en sådan befunnit sig i mitt hem, ett och annat misslyckat försök till pojkvän har ju befunnit sig där. Men det har ju varit frågan om en annan typ av tomhet i deras fall, om man säger så.

När jag hämtat mig lite så insåg jag att det ju faktiskt fanns en möjlighet att farfars människokostym nu befann sig i mitt kök, och att den troligen inte skulle ta sig därifrån om jag inte själv gjorde nåt åt det. Som den handlingskraftiga och starka kvinna som jag är, vågade jag mig på att ta upp kuvertet igen och ta ut resten av innehållet, vilket bestod av ovan nämnda broschyr samt ett kort från farfar. Det var ett kort med en schimpans på, en schimpans i balklänning som via pratbubbla säger \"Klä upp dig, nu e de fest”. Farfars hälsning, på kortets baksida säger \"Tror du på mig nurå”?

Gubbdjävel!