Jag ser det inte nu.

Men det finns stunder då jag ser det.
Stunder när jag ser mig själv utifrån.
Bara korta glimtar.
Men då ser jag.

De är där allihop. Vännerna som bär mig.

Allihop stretar de med mig uppför backen.
Uppför backen med de hala rötterna.
Uppför backen med det förädiska rullgruset.
Uppför backen med de vassa klippblocken.
Uppför den långa backen utan synligt slut.

De knuffar mig framåt hela tiden.
Hjälper mig upp när jag halkar på de hala rötterna.
Håller mig fast när jag rasar neråt i rullgruset.
Bär mig när jag skrapar sönder mina knän på klippblocken.
När jag inte orkar mer bär de mig framåt...långsamt.
Ibland rasar de tillbaka på rullgruset.
Halkar på de förädiska rötterna eller skrapar sina knän på de vassa klipporna.

Men alla vet det utom jag.
Backen kommer att ta slut.
Därför ger de inte upp, utan stretar vidare med mig på sina ryggar.

De vet att rullgruset kommer att minska.
Backen planas ut och kanske kan jag snart gå några steg själv emellanåt.

De vet att stigarna som nu är fulla av hala rötter snart kommer att fyllas av mjuk jord och svalt gräs.
Backen kommer att bli till planmark och jag kan snart gå själv ganska långt, med dem vid min sida.
De vet att ibland blir det nerförsbackar och då kan de vila längre stunder, de vet att jag då kan gå ganska bra av mig själv.

De vet att snart mynnar stigarna ut på ängen med alla blommor och det mjuka gräset.
De vet att då får se mig springa, på egna ben.

De kämpar på i backen. De vet något som inte jag kan se.
De vet att ängen finns där framme… det är långt kvar men de ger inte upp.
De bär mig på sina ryggar, tillsammans.

Jag ser det inte nu.

Men det finns stunder då jag ser det.
Stunder när jag ser mig själv utifrån.
Bara korta glimtar.
Men då ser jag.

De är där allihop. Vännerna som bär mig.

Tack.