Jag vill gå fram och berätta för dem.
Säga att jag vet hur det känns att sitta på toalettlocket och gråta bort varje rast, varje minut.
Jag vill säga det för att ingen märkte mig när jag var på det stadiet.
Nu sitter man varje dag är med de där som alltid varit populära, men man blir aldrig den populära själv.
Man sitter och ser de som går in på toan och låser om.
Vem vill man vara?
Man hör en lätt snyftning och man hör folket omkring sig börja skratta att de ens orkar.
Jag reser mig upp, vet inte vad jag ska göra.
men jag flyr därifrån, istället för att ställa mig och säga åt.
Jag springer i korridoren till nästa toalett om hörnet.
Och jag känner mig hemsk när jag låser och går och sätter mig och gråter.