Jag står i fönstret på femte våningen. Utanför på gatan står mannen i dom blå gummistövlarna med ryggen mot väggen och ögonen mot människorna. Pulslös.
Han vill säga någonting. Han demonstrerar. I händerna håller han krampaktigt ett plakat som om det vore det sista halmstrået. Om han skulle råka släppa taget är det inte plakatet som skulle falla livlöst till marken, utan han. Därför vitnar hans knogar. Därför vet han inte längre vilken årstid det är.
Texten på plakatet är skrivet med grön målarfärg som ännu inte hunnit torka. Flera av bokstäverna gråter. Försöker att rinna därifrån eller in i varandra.


Människornas tid är inte töjbar. Klockorna bär dom ständigt i ögonvrån. De som passerar försöker att läsa på skylten utan att det märks. De försöker höja blicken, snabbt ögna igenom texten och sedan hastigt titta åt ett annat håll. Som i förbigående. Som av en händelse. Men det går inte. Mannen i dom blå gummistövlarna har använt för många ord. Om någon vill läsa alltihop måste de byta promenadtempo. De måste sakta in. Avvika från sitt mönster, kliva ur, visa upp sig. Det kanske till och med kommer kännas nödvändigt att växla några ord med demonstranten. Därför är det ingen som saktar in och de två sista raderna förblir olästa.


Nu går det inte längre att skilja det ena från det andra. Molnen är kvällens himmel. Allting är doppat i grått. På gatan är bilarna som döende ormar. Dom andas tungt och rör sig ryckigt utmed kvarterets kala väggar.
Mannen har slutat med att stå stilla och börjar vanka omkring på trottoaren istället. Han försöker hitta de förbipasserandes tempo. Han går bredvid dem och sänker skylten så att den hamnar i deras ögonhöjd. Till en början är hans steg osäkra och nyvakna men sedan föds en känsla av puls. En rytm någonstans på insidan av halsen. Han tittar på deras fötter och försöker göra likadant. När någon stannar, stannar också han. När någon börjar småspringa, börjar han småspringa efter.
Det uppstår en dans.
Hans ansikte föryngras något, fokuserar sig. Flera gånger ser det ut som om han nära att ta någon i famn och börja snurra. Han har glömt att han hade nånting att säga. Han minns inte längre varför han har målarfärg på fingrarna. Han märker först inte ens att det har börjat regna. Inte förrän det öser ner stannar han och tittar upp mot det fallande vattnet. Han sluter ögonen och öppnar munnen. Sedan gör han tvärtom. Han letar upp en djup vattenpöl. När han försiktigt kliver ner i den blir vattnet grönt.
Skylten är ett paraply och alla ord är borta. Jag står inte längre i fönstret.
Och allting är glömt.