Musiken blir högre och högre, men ändå är det tyst.
Det enda som hörs är tankar, tankar som blir till skuggor, som förföljer en tills det är så mörkt att inga skuggor längre kan synas.
Hur återvänder man, om det inte finns någon väg tillbaka?
Skuggorna blir allt overkligare och tankarna allt tydligare. Medvetandet försvinner och tankarna vinner, som i en dans på krossat glas. Handlingarna finner ingen gräns.

Och allt blir tyst igen.

Kroppen kan inte bestämma sig för lugn eller total ångest, så det stannar någonstans där i mellan. Tystnaden bryts av svaga sirener långt borta och ångesten vinner för en stund.
Att det kan vara så svårt att leva. Hur man än gör så blir någonting fel, även när det är det sista man vill.
Tankarna flyr bort från den onda verkligheten som plötsligt visat sig, då de har insett att de inte kan bestämma över andra världar än sin egen. Två världar ska mötas i en tredje gemensam värld för att dela sina tankar och handlingar. Den trasiga världen ska lagas av den hela, och den gemensamma världen ska förvara och sätta ihop allt till ett samhälle.

Misslyckas gärna en gång till, världen står redan still.

Det är inte tyst längre. Tankarna har blivit till svar, svar på de frågor som ställs. Det kalla mörkret har blivit till starka lampor, ljus som inte går att undvika, men kylan är kvar trots filtar och värme. Den falska tryggheten tar över rädslan som tog mig hit. Rädslan för att vara ensam och förlora livet för alltid.
Om jag hade kunnat röra mig hade jag sprungit ifrån allt nu.