Man
kan faktiskt.

Om man vill och.
Inte tänker bort. Sig.
Ner. Få det bara. Då är det riktigt som lätt. Som tanken
när den inte frös. Allt är värmas. Då.
Det ger sig.

Upp ur kallkällare, ner från vindar och fram. Öppnat lagt ut.
Vilsam med ditt öga över och du ser leendet som återmöten.
Mellan er. Då var tanken som ovilsen.
Och
den ej förflugna oregerliga kan som
skakas hand och lite njuta. Med.
I ett tillsammansmöte.
Och. Vad längtan kan gillas i omtycken.

Så smyckar lugnet ut din annarsdag.

Det gråfuttiga blir djupa sagor med all möjlig

omöjligt
och äventyrligt skog
som språk och gömma tid för troll
och högsta jättens bergahål som koja
tänk, och pennan vandrar ut med tunna steg och
greppad över rygg i njuten hand.

En varm. En din. Så alldeles din egen. Och allt.

Du finns
på andra sidan där
nu också.

Som du.

Som annan och fler
tillsammans.

I ord efter ord för fler ändå.

Gasljus tänds för det släckta och allt du trodde
blev.
Det är så. Man kan aldrig veta.
Men ändå.

Och så skapas man själv
av sig en annan på
samma gång.
Så roligt!

Och det är det som är ordningen
som håller en.
På det redan torra.
Och nix vilse. Som jag sa.

Du hörde och
allt skrev sig med hjälp av det du ville.

Lev i vitt.
Bred ut för fingrar
stollig yra,
le lite mer, sussa när du måste. Bara.

Så.
Då hålls allt schaktat väl.

Riv löv av stolen din och fall omkull!
Håll mjuk i gipan
där du ler.

Gå in där ut går bort och stöka med ditt nu.
Som snart nog vilar i ditt skratt.

Stick sängs lägg soven platt, rumla om och
sjung.

Din dröm.
Som du är.
Där.
Får man vara ful och naken.
Visst.

Så är.