Jag har ångest kantad med finchoklad, Lithell, hans föräldrar gav mig ett påskägg.
Jag var en höna när jag tog emot det,
full av jakanden i alla nekanden,
tung av tårar i magen, det våras för hunger och sociala sammanhang. Var är
vårt sammanhang?
Det som knöt oss tryggt och troget till varandra.
Plötsligt kan jag inte längre föreslå
att vi ska sitta i solen på innergården och dricka kaffe, lapa sprudlande drömmar om sommaren mot asfalten, för ingenting är sprudlande längre.
Jag hänger i trapphuset och hör inte hemma.
Jag faller ur det sammanhanget som är ditt och vem kan påstå
att det inte gör ont

Jag har vassa kanter innanför mitt öga
talar varmt och ömt om dig medan magen sågar varje förhoppning,
just som de hinner födas ska de omsorgsfullt dödas, jag
bryter framtidstro som sköra vårkvistar. Var är
vårkänslorna för dig?
De som kändes så efterlängtade när de kom
vinter som höst, sommar som vår
plötsligt kan jag inte förneka, inte äta upp det faktum
att jag inte längre står ut i vår hall, vår soffa, vår gemensamma tvättstuga.
Jag faller ur den här trappuppgången, den här
namnskylten
till och med längtan efter tryggheten,
det vanliga vardagslivet
har blivit destruktivt, har blivit hotfullt. Vem är jag utan dig?
Vem är jag utan oss?

Jag vänder ryggen mot enkla utvägar
highway är inte my way
min nya tideräkning börjar i det grumliga, icke förutsägbara.
Det våras för estrad och horeri
vi kan aldrig vara två om det här längre
luften vet, tung som den ligger mellan möbler och dörrar.
Är det din lägenhet nu?