Jag har vita knästrumpor och inget skydd
Har hällt rödvin över världen igen, det var som att det behövdes extra mycket mod
den här gången
för handgripligheter
jag vill, säger jag
igen och igen utan ord
du blir rädd
ser inte mitt riktiga jag bakom läpparna, säger du
det är meningen, då är allt som det ska
vi faller båda
förklaringar är svåra att kräva
jag trycker min mun bara, mot din panna, blank av slit av oförrätter av bekymmer av kärlek
och man kan tro att vi älskar varandra, det ser likadant ut
när du låser din hand om mina bröst, befriade från alla andra analyser är vi två sidospår i en mellanfas
ena benet om det andra, bara sjunk
genom madrassen, genom ansvaret, genom Köpenhamn
jag blir rädd
för att tappa koncepten, säger att tankarna, känslorna blir så diffusa när mörkret faller på,
dina ögonlock så lugna, så lika någon annans
i det blå ljuset som jag tycks vara så svag för
tappar så lätt bort mig själv i våra samtal, ser inte att de är ord som dunkas mot varandra bara, på precis samma sätt som kroppar kan göra
du räddar mig bara för världen utanför och inget annat
från ensamheten och de tickande klockorna, högljudda när natten tränger in
river sönder, griper tag och inte är det så Bara
inte är det så Bara.
Vi är meningen och vi faller
ena benet om det andra, mittemellan
står verkligheten och tittar med dömande ögon medan solen sakta sjunker över Köpenhamn.
Jag trycker min mun bara, den tycker om att tryckas.
Du vilar ditt huvud bara, förklaringar
är svåra att kräva.

* * *

Du låter dina händer, tillåter
jag tar emot det
tar emot dig
borta är distraktionen i form av henne och du säger att du känner in mig, att jag blivit
mer
och natten är skoningslös
jag tycker bäst om den så

Jag har gjort dig till en i mina dikter nu
du behöver inte ta det som en komplimang, det gör dig bara mindre
avpersonifierar dig inför mig
det blir lättast så

tycker du att jag är hemsk?
Jag är bara skoningslös
som natten
jag tycker bäst om mig så
som du
som denna bild vi har av verkligheten
som denna verklighet vi har av bilden, måste
påminna mig: det var mitt val.

Du låter dina händer, tillåter
säger stjärna på fel ställe precis som jag sätter ut mina stjärnor
med alldeles för mycket mörker under dem
tänder dem för snabbt och låter mig brinna ut i deras sken
denna eld är stark men avpersonifiera mig
lite mera
natten är skoningslös, tar ingen hänsyn
och borta är nu distraktionen

om jag vill kan jag släppa allt
släppa in dig
släppa loss dig
låta dig ta över mig

men det är inte vad jag vill.
Jag har gjort dig till en i mina dikter nu
jag har gjort mig själv till en annan
tycker du att jag är hemsk?
Jag är bara skoningslös
som natten
du tycker bäst om mig så.

* * *

Och plötsligt är det jag som står för tystnaden
så ovant
jag känner inte igen mig i rollen som mig själv längre
och det gläder mig
jag är inte offret i det här förhållandet
detta är inget förhållande

Du tar tiden på mina utandningar
säger att livet är stort och allting är valfritt
vi är kungar men också slavar
men jag hör bara det positiva
det är som det brukar
i tystnaden som uppstår frågar du om jag är kåt
vi har dina samtalsämnen och ibland tar de slut
mina fungerar mer som påbörjade frågor till dina redan färdiga svar
jag raglar in och ut ur dina år utan att lämna avtryck
utan att kunna kräva något
men det är som det ska, jag är inte offret
i det här förhållandet
i detta som inte är ett förhållande

du säger att du inte förstår mig, inte riktigt kan känna in mig, mina knappar, mina drömmar, men jag är så gärna mystisk för dig så jag svarar inte på det.

Jag blir beroende av dina sms, de skjuter upp liksom tankarna på dig
en eldblomma av pinsamt påtaglig lust, jag har aldrig varit med om något liknande, skriver jag tillbaka, fastnaglad av uppmärksamheten, dränkt av kyssarna som tycks hagla.

Stundtals är jag mer talande än någonsin
det är ditt fel och jag känner igen mina gamla vanor
mina fall genom absolut tomma himlar och dina ögon, så helt olika någon annans, mina fingrars kärlek eller ska vi säga besatthet, av ditt ansikte, dess former, din panna, ögonlocks satans jävla lilla leverfläck som sitter där och påvisar för mig att du är du och det är lik förbannat.

Det försvinner för mig, jag erkänner
marken under fötterna, den behagliga kylan byts så snabbt och lätt mot behaglig passion
och jag vill ju leva det här livet! Gå av på den där stationen! Stå still i den här verkligheten!
Vi är för varandra... vad?
Är det ditt fel eller mitt?
Jag är ju inte offret i det här förhållandet, skulle ju inte vara
offret i det här förhållandet, detta som inte ens är
ett förhållande
vilket var bra!
Jag var nöjd med det!
Hallå, jag är inte jag! Snälla
jag är inte jag

jag är inte jag...