Den långa backen känns som en nedförbacke i minneskarusell, där varje steg är ett steg närmare till gråten som kommer varje år, vid samma tidpunkt, vid samma ställe.

Vi når grindarna som står lite på vidgaveln än, Guds Hus är öppet men jag törs inte gå in. Inte efter senast vi talades vid; jag var 17år gammal blott. Håller av till höger om fasaden istället, låter mina fötter vandra på den bekanta grusgången ned mot gravstenarna, vattnet hörs knappt fastän jag ser det. Stannar upp för ett litet ögonblick och blickar ut över Själaförsamlingen, det lyser vackert här. Varenda litet ljus, på varenda liten gravsten värmer upp och avger ett sken inte ens månen, nordskenet eller fyrverkerierna kan bemästra.
Kalla mig morbid om du vill Herr Måne.

Grusgången känns som mil, för jag vet att när jag väl är framme är det tiden för minnena att svepa sig in över mig. Med minnena följer saknaden och med saknaden följer gråten.

Det var på dagen då mammas semester började, någongång i juli, jag var 9 år gammal bara och minns alltför väl när hon fick samtalet ifrån sjukhuset. Hennes mor vaknade aldrig upp efter operationen och jag minns den synen av hur mammas hjärta bröts itu som en torr gammal kvist man hittar på hösten i skogen bland alla löven.

Efter många meter längs med grusgången måste vi vika av. Varje år, samma visa.
Vilken rad är det nu igen?
Vi går hukade med tändare för att kunna se namnen som står på gravstenarna. Någonstans här skall ni ligga, Knut & Annie, mor & far, mormor & morfar, gammelmorfar och gammelmormor.
2 raden, 5 gravstenen, nära invid häcken.
Vi borstar undan det hösten dragit in med, de färgglada löven, jorden och det blöta. Tänder två ljus, en för vardera utav er.
Det blir några enkla ord i utbytelse, lite skratt men ändå lite eftertänksamhet.

Det är bestämt att vi måste fortsätta till det vi har kommit hit för, eller kanske inte ni men jag har det i alla fall. Jag har ett löfte att hålla.

Jag minns att det var en torsdag i mars, jag var 17år gammal. Beskedet kom att du hade åkt in på sjukhuset. Några timmar senare kom domen: Cancer i hela buken. Såväl njurar, magsäck och lungor; Rönnskärssjukan kallades den formen visst.

Grusgången känns lång nästan längre och längre för var år faktiskt. Antingen flyttar sig muren eller så är det bara mina steg som blir tyngre och äldre.
Till och med månen har gått och gömt sig bakom molnen denna afton nu. Det är endast dessa små ljus som skiner upp kyrkogården nu.
En kväll i aftonfrid, en kväll då själarna får ro och chansen till att bjuda upp till dans.

Det är söndag nu, sista gången vi skall komma att ses. Du var helt nerdrogad och fullproppad av morfin, ditt sinne var inte som jag mindes det medans du stod upp.
Skrattet fanns inte i din röst, dina hyss hade bytts ut mot fläckar. Dessa välbekanta fläckar ingen utav oss hade skänkt en tanke på.
Jag minns hur rädd jag var och hur gärna jag ville fly ut igenom dörren, ned för trapporna, ut på parkeringen och bara skrika ut min avsky och hat över vad som skulle komma härnäst.
Men tryggheten i min mors röst höll mig kvar i rummet tills jag hade fått skaka din hand i vad som skulle komma att bli det sista handskaket i detta liv.

Vi når utkanten av muren nu, jag kan se hur den slingrar sig runt omkring dammen som för att hålla den skyddad, ifrån allting som kan skada den.
Alla ljusen flyter fridfullt i vattnet, det är det mest vackra mina ögon har skådat. Alla dessa små ljus som visar vägen hem för själarna, som visar att det faktiskt finns människor här nere som sörjer än, oavsett hur många år som har passerat.
Jag placerar mina ljus på andra sidan den lilla dammen. Min sedvanliga plats är upptagen i år.
Det är med bävan och gråt jag tänder dessa ljus som skall föra era själar hem igen. Det är 10 år sen nu sist vi sågs. Ett par ord utväxlas med han där uppe, men även med er, där ni vakar över oss.

Det var onsdag morgon, klockan var inte ens 7 och jag väcks med orden: Han gav upp inatt, kroppen orkade inte längre. Cancern hade fått sig ett ansikte i mina ögon. Jag sa ingenting, just ingenting och gjorde mig i ordning för skolan. 4 timmar senare bröt jag ihop...

Tårarna trillar ned där jag sitter hukad. Inte ens kylan tränger sig in igenom mina kläder nu, det är som om ingenting existerar mer än du och jag i ett samtal på distans, mellan två världar, olika varann.
Jag skrockar till när jag tänker på dina spratt, din glädje, men även på hennes omsorg och kärlek till mig och min bror.
Gud, vad saknaden är stor denna afton. Inte ens kramar tystar min gråt i afton, jag vill bara fly fly fly, ifrån denna avskyvärda kalla plats men jag håller mig kvar, fast besluten att prata med er. Det är trots allt jag som har bett er komma i afton.

Enligt läkaren gick det fort. Du vaknade upp ur koman, log ditt berömda leende, såg dig omkring och sade: Nu är det min tur att fara. Jag saknar min fru, min livskamrat och älskare. Det har gått 8 långa år nu, jag saknar min Gun... Godnatt med er, vi ses någon gång...


Det är de vackraste orden döden har kommit med men i afton är det jag som älskar er båda, min käre mormor & morfar.