I en iver vaknar hon ur John Blunds sömnrus, med funderingar kring dagens måsten att göra, för vad vore väl vaknandet till för om inte att göra sina förpliktelser gentemot de andra hon delar sin vardag med?
Hon låter det enkla täcket hon nyligen inhandlat på IKEA, efter att A-kassan hade betalats ut återigen & hyran var betald, trasslas ihop till en hög av tyg i sängens fotända, när hon vältrar ut de taniga benen över sängkanten. Hon var aldrig särskilt annorlunda än det hon är idag. Tanig, på gränsen till undernärd. Hennes anorexi i ungdomen hade satt sina spår även långt upp i det yngre vuxenlivet. Den uteblivna mensen, de synliga revbenen fastän hon på senare tid hade börjat gått upp i vikt igen efter flertalet läkarbesök och sjukhusvistelser.
Sömnrusig gnuggade hon bort gruset ur ögonen för att tillreda sig en kopp kaffe, likt många andra morgnar.
Att börja dagen med en stark kopp kaffe och ingen frukost var mer än ritual än en vana numera. Hon skämdes inför det faktum att hon låtit anorexin ta över hennes vardagsliv men än levde bitvis av den kvar inom henne, som ett själsligt sår som aldrig riktigt skulle komma att helas.

Den puttrande kaffebryggaren fick lägenheten att dofta gott av kaffebönor och en-ny-start-på-dagen. Hon hade med omsorg valt lägenheten utanför tullarna, där hon kunde få vara ifred i sitt tänkande och dit säkerligen ingen skulle åka, ens om de hade vägarna förbi.
Trots att arvet efter fadern, som mer eller mindre skulle kunna täcka upp köpet av en eventuell lägenhet på Söder, kunde anses som en stabil ekonomi men även skulle kunna täcka upp de närmsta 4 årens leverne så hade hon valt att låta pengarna vara kvar på banken. Ingen idé att göra sig av med pengar hon ändå inte ville ha.
Blodspengar. Det var så hon kallade arvet när vännerna frågade varför hon egentligen aldrig gjorde någonting för dom.
Men efter att modern hade kastats ut på gatan mer eller mindre och faderns ilska och sorg hade tett sig som övergrepp på henne i hennes tonår så fick blotta tanken på hans arv hennes inre att skälva i konvulsioner och ångest.

Hon var 14 och hade nyss klivet in i puberteten. Något senare än de flesta av hennes vänner & hon förde en noggrann statistik på vem som kom in i puberteten när, vem som fick första mensen, hånglade med första killen & även blev av med oskulden först i kompisgänget.

Men dagen till ära hade ändå en viss glädje med sig. I surret av kaffebryggaren gjorde hon sin sedvanliga ritual med att gå in i badrummet, undvika badrumsspegeln förutom då hon skulle till att lägga på sminket. Sminket som alltid var för mycket och för lite. Alltid den mörka kajalen för att dölja de mörka ringarna under hennes ögon. Senast hon hade haft en godnatts sömn var längre sedan än hon kunde minnas.
Det ljusa pudret för att täcka över fårorna på hennes kinder som vittnade om alldeles för många cigaretter, kaffe och brist på sömn.
Hon hade ofta stått kvar vid spegeln efter att sminket var pålagt och drömt sig bort till en värld där hon såg sig själv som fotomodell. Hon hade längden och ansiktsdragen för det, men en gång tvivlat och därmed även gett upp drömmarna.
Ett ständigt: - Du duger fanimig inte till någonting annat än sex, ifrån ex antal pojkvänner och vänners vända ryggar ifrån henne när hon egentligen bara ville att någon skulle få veta hennes historia, hade grusat alla förhoppningar och hopp om att få leva det lyckliga livet hon oftast såg på tv i någon såpopera som aldrig tyckes vilja ta slut, där intrigerna hopades en efter en annan.