när mörkret faller vet jag varken ut eller in.
rädslan bosätter sig i kroppen, av varje ljud blir jag stel av skräck.
en bil med sitt blendande sken får mig att springa och en liten vilsen kanin får mig att skrika.

jag undrar vem som borde vara räddast, jag eller kaninen?

det är den barnsliga rädslan när jag ska gå ensam i mörkret, stegen skyndar på och snart springer jag. jag inbillar mig män i varje buske och tonåringar som ska slå ner mig. jag inbillar mig troll i skogen och spöken på himmlen.

är jag konstig eller normal?