Jag sparade alltid allting i lådor.
De där örhängena jag hade
då du kysste mig första gången.
Texten till den där sången
som jag inbillade mig att du sjöng för mig.
Några gamla kondompaket.
Ett hårt gelehjärta
Bilden på någon som testade en ny frisyr
och sprang in i en fotoautomat för min skull.

Och sedan la jag locket på.
Men idag så bankar det så jävligt.
Att jag ingenting har i den där lådan av dig.

Och jag kommer inte ha det heller.
För jag ska riva itu locken med namnen och datumen
och kyssarna och sexen
för att det helt enkelt inte betyder någonting för mig mer.

Och om jag skulle returnera avsändarna
så är det ändå bara jag som kommer ihåg
innerbörden. För mitt satans detaljminnes skull.

Det är ingen ide att göra en historisk tidslinje av
sånt som man stängt inne.
Det är ändå sånt man ej vill se.
Minnen blir dammiga.
Men inte nuet.