Under bordet träffar jag ett barn. Hon sitter lutad mot sin mors ben och ser misstänksamt på mig när jag försöker att undvika att slå huvudet i bordsskivan.
– Hej, säger jag och ler för att se ofarlig ut.
– Hej, säger flickan tyst.
– Jag heter Björn, säger jag.
Flickan tittar betraktade på mig en sekund. Sedan spricker hon upp i ett nästan omärkligt leende.
– Du är en björn, säger hon och pekar på mig med lillfingret.
Jag märker att jag först måste vifta undan tanken på ett missförstånd innan jag förstår att det är en inbjudan till lek. Jag tackar nej genom att flytta blicken och se mig omkring. Utrymmet under bordet är smalt men långt. Skorna är väldigt lika varandra. Det finns inga som är gula eller blå eller gröna. Jag knyter upp mina, tar av mig dom och sätter dom på händerna utan att veta varför. Jag torkar svetten ur pannan med kavajärmen. Bordsskivan filtrerar bort allt innehåll och omvandlar orden där ovanför till dovt mummel. Som efter en explosion. Flickan sitter fortfarande lugnt tillbakalutad mot sin mors ben. Jag blir plötsligt osäker på om hon verkligen är ett barn. Hennes ansikte bär på något. En balans. En ålder.
- Jag vet varför du är här, säger hon.
Det vet du inte alls tänker jag.
– Det är begravning, säger jag. Det är därför jag är här.
– Nej, här under bordet.
– Jaså, säger jag. Så varför är jag här under bordet?
Nu är det där nästan omärkliga leendet tillbaka runt hennes ögon igen. Jag undrar om hon själv vet om det.
– Varför är det vått i munnen hela tiden? säger hon och gapar en liten glipa så att jag ska se att det är sant.
– Det bara är så, svarar jag.
– Precis, säger hon. Det är samma sak med dig och bordet.
Nu ändras hennes röst och hennes ansikte dras ut. Nu är hon inget barn längre. Jag har kanske blandat ihop allting. Det är kanske tvärtom. Det är inte hennes mors ben, det är hennes egna. Hon har lutat huvudet under bordet samtidigt som fortfarande sitter kvar på stolen. Det är jag, det är kanske jag som är ett barn.

Jag flyr ut under duken och ut på trägolvet, fortfarande med skorna på händerna. Jag vrider och vänder på hela mig för att få syn på någon som borde vara där. Någon som tog med mig och nu har tappat bort mig. När jag inte ser någon så går jag och ställer mig i dörröppningen och väntar på att någon ska passera, ta mig i handen och köra mig hem.
- Ursäkta, säger jag på måfå. Vet ni vilken dag det är i dag? Hur är det med barnen nu för tiden? Har ni möjligtvis en cigarett?
En man stannar och börjar rota med handen i bröstfickan och jag skyndar mig att säga;
- Nej tack, jag röker inte. Jag ville bara…ursäkta mig.
Jag går vidare. De stora fönstren får vårsolen att välla in i salen. Människor står i småklungor och pratar tyst. Som en skolgård för spöken. En död människa uppstår ständigt så länge dom levande inte tystnar. Det är det dom pratar om.
Vid ett bord med kaffekoppar får jag återigen syn på flickan, som nu, alldeles uppenbart är ett barn. Hon står och svarar på frågor som en gammal tant ställer. Jag går försiktigt närmare.
– Och hur många år är du? frågar den gamla.
– Åtta, svarar flickan och visar på fingrarna.
- Kommer du också ifrån Linköping?
Flickan skakar nekande på huvudet. I tystnaden som följer ser jag hur hon långsamt formar ena handen till en pistol. Sedan vänder hon sig om, tar några steg fram till mig och pekar med pistolen mot min tinning.
– Där, säger hon allvarligt. Där kommer jag ifrån.