som en död     
sängkrälare    

med nacken belyst    
smyger de gamla                 
städerna                             
omkring                              
den förtorkade jorden     

i rännorna tryter regnvattnet     
handfåror brister                      
för det inre                              
trycket                                    
den beska lavan nyttjar förtur                               
gapande gom                                                       
viskar inte                                                            
mer om liv                                                           

och så ristar den ofödde in ett datum               
liknar ett hopp               
ett amsterdamfönster i midnatt                              
svagt doftande ljus                                               
( kanalfrost )                         
 
och de älskandes                                            
       brustna andningar                 
möts                                    
 
betvingande                                                    
ensamhet                                                       

man knullar inte medvetet där                               
det är nåt                                
 
med den stenlagda                  

stadens       
ruiner                             
i det osedda               

kommande           

dånet            

av förlust