- Nu din jävel, sa han och höjde handen...

Genom en dimridå
uppfattade jag vad som höll på att hända ..

Stålsatte mig, försökte
att inte förlora kontrollen över min kropp..

Hans ögon ..

så isande blå ..

så isande kalla..

.. och slaget kom -
en gång - hårt över ögat..

- ...ska fan lyda och göra som jag säger!

Det andra slaget får mig ner på knä,
sen ligger jag där ..

så hjälplös ,,
.. så vansinnigt rädd.

Utan hjälp.

Utan Gud ..
- som tydligen inte ser

det man ville att han skulle...

Kämpar efter luft.
Men han är tung, har så starka händer..

Den här gången,
finns ingen återvändo..
.. så här skulle det faktiskt sluta...

Om jag vetat då
hur framtiden skulle bli...

Att Gud faktiskt hjälper.

För jag lever i dag...
och tankarna på dig är borta.

Likaså hatet, bitterheten.

Men ändå, när jag böjer mig ner
och lägger rosen framför din grav ..
Känner jag sorg, besvikelse -
för du lämnade mig.
Planerade och vågade
ta steget...

Ett bevis på din kärlek? Eller ditt hat?