du sa så mycket till mig
utan att egentligen veta vad du sa

det är underligt
hur ensam man kan vara
i ett rum fullt med folk
med dig nära
och ändå så långt bort
som om det kryper längs ryggen
som en isande kall vind
en ständigt skiftande väderlek

vårvindar friska leka och viska
sånt jag inte vill lyssna på
med solen i ögonen
är jag bländad så att molnen inte syns

men det är en uppslitande molnighet
som jag försöker att inte låtsas om

jag drog och slet för att få oss närmre
som vi var
gång på gång på gång
skrek och grät och försökte förtvivlat
dansa efter dig
men du ville varken leda eller följa
och ju mer jag dansade efter dig
desto längre bort dansade du

jag vet inte om det var jag som kvävde oss
eller om det bara inte var menat att vara
längre än det var
jag vet inte om det var allt runtomkring
som sakta men säkert slet oss itu

nu i efterhand saknar jag det fortfarande
även om jag hittat någon annan att älska som du

jag sörjer den du var,
och gråter över de vi inte längre är
du kommer alltid finnas i mig

det blöder inte längre, det gör inte längre så ont

men jag saknar dig ändå