En kort, satt kvinna med hängbröst ner till magen föser sakta sin bok över till min sida av bordet
”Den är bra, den borde du läsa”
Kvinnans Kraft, eller något liknande heter den.
En bok skriven av en indian, ”en MAN - om KVINNOR”, intygar kvinnan maniskt.
Den handlar om kvinnans kraft, kvinnans centrala och viktiga roll i samhället.
”för vi ÄR ju det starkare könet”

”Utan kvinnan hade vi ju inte haft det samhälle vi har idag, och det är minsann skamligt att männen har så central roll i vårt samhälle.”
”Fastiskt är det så”, fortsätter hon, ”att männen inte behövs, bara kvinnorna.”
Jag undrar hur i helvete en kvinna ska kunna fortplanta sig utan en man, fast jag orkar inte säga ngt.
Jag säger ”jaa, mmm, okeeej” vid väl valda tillfällen, och tittar ner i mitt block igen.

Klockan är halv tre på natten.
Hon går djupare och djupare in på handlingen, och jag börjar skämmas över min knallrosa pocket som sticker upp ur min väska, min typiska typiska TJEJBOK med den barnsliga titeln Honeymoon, som skulle kunna beskrivas som 300 sidor av Damernas Värld och Hänt Extra blandat med Vecko Revyn, och jag trycker den längre ner i väskan.
Varför jag bryr mig mitt i natten inför en totalt främmande kvinna som jag om tio minuter antagligen aldrig kommer att träffa mer i hela mitt liv, det vet jag inte.
Boken är för mig en paus, en fristad mellan allt verklighetsbaserat och tungt.
En välbehövlig sitcom mellan nyhetsinslagen. Hjärnan måste få vila ibland.
Jag skulle tagit upp den, börjat läsa med boken i huvudhöjd så hon blivit bländad av det fjortisrosa omslaget. Provokativ har jag väl alltid varit. Men inte inatt.
Inatt vill jag bara gråta.

Kvinnan slår upp väl valda delar ur boken som hon vill att jag ska läsa.
Hon ber mig läsa igenom innehållsförteckningen för att se hur många bra kapitel där är.
Om någon kan bli lyrisk och manisk över böcker är det jag, men detta var för mycket.
Det är natt. Låt mig va.

”Nästa station Bollnäs”
Där ska kvinnan av.
Jag också nu.
Om en och en halv timma, kl 04.07, kommer ett tåg i motsatt riktning som ska ta mig tillbaka till Gävle.
Stationen vi passerade för över en timma sedan, när jag sov.

Så då får man sitta i Bollnäs, utomhus i ösregn och lyssna på jublet från en avlägsen studentfest.
Ensam och gömd i en alldeles för stor jacka, men nu är det iaf bara benen jag fryser om.
Kvinnan säger hejdå och önskar mig lycka till.

Så här långt norrut har jag aldrig förr varit.
Alltid nåt.
Fyra städer på fem dagar blev fem städer på fem dagar.
Mycket ska man hinna med innan man dör.