den unga mannen som en gång var jag, kämpandes för den verklighet som var den enda han såg...eller kunde se!
Hus, företag, vacker fru, underbara barn och en blomstrande tillvaro, lyckan.. sportbilar, båtar och semestrarna som fick lappa ihop det som försvann på vägen.
Så mitt i vimlet av alla \"måste tacka ja till deras fest\" möttes våra blickar som så många gånger, och...det var så tomt så tomt, vackert men ändå oändligt...tomt.
Allt som är vackert måste förgås, en klarhet, förnimmelsen om att det måste finnas..någonting som inte fanns, det skulle inte vara vi, det stora sveket var ett faktum..passioner, att leva och....tappa taget, förlora en plattform och hitta en ny.
Att efter ett par månader av manualläsande.. småleénde, och med en känsla av väntande tapperhetsmedalj...somna lycklig...för att tvättmaskinen äntligen funkar.
Träningshysteri, varannan vecka partyn, barhäng och allt för sena kvällar på Stureplan... eller åt helvete för tidiga morgnar, och.. dessa fantastiska passioner...ännu en ny dag...passioner...balsam för en vilsen själ, en nutidens vampyr..att suga ur lite kraft för att \"flowa\" och lyfta...under några dagar, ett par veckor tills....det inte fanns så mycket mer att ta.

Så enkelt att försvara, den här gången är det rätt!
....och till sist den hårda sanningen som efter många månader lyckas tränga igenom den oskuldsfulla förljugna vampyren....som en gång var jag: ännu en ny dag och en ny verklighet...
Dessa\"underbara passioner\" blir till slut självförbrännande, insikt och visdom, så oändligt mycket svårare att hitta tvåsamhetens väg efter varje misslyckande, och att efter denna resa till slut stå kvar med endast några få grumliga dyrköpta insikter om vad som är att i sanning kunna hänge sig helt och... älska.
Frågan som alltid fanns bakom varje möte, hur många chanser får man att hitta rätt?