Han lutade sig försiktigt fram över bordet och läste tyst.

14/6

Jag älskar hans bruna, rufsiga hår. Och hans ögon är de vackraste som finns, djupt blåa och drömmande; de ser alltid på mig så snällt och de dömer inte. Om han bara visste. Men han skulle aldrig förstå, ingen skulle förstå. Jag tänkte aldrig bli såhär, det bara hände. Mina föräldrar är som de är, och jag blev likadan. Jag kan inte säga att det förstör mitt liv, för jag känner att jag verkligen lever, men jag vet att det inte är rätt, jag har ändå inte tänkt sluta. Jag hoppas att Lucifer älskar mig fastän han får reda på sanningen. Han är smart, men kommer han att respektera mitt val? Vad ska jag ta mig till? Han misstänker att något är fel, jag måste få tänka ifred. Marina Ramona.



Lucifer drog sin högra hand igenom sitt bruna, rufsiga hår. Han visste, och han älskade henne fortfarande, men det hjälpte inte. Hon, den vackraste någon kan tänka sig, med solkysst hy, chokladbruna ögon och långt, eldrött hår. Justus tog ögonkontakt med Lucifer, de tolkade varandras blickar, vände om och gick ut från byggnaden.

Utan Justus, hade Lus inte tagit sig långt. Han hade klarat sig igenom de värsta tonårskriserna galant, men detta var för mycket för en artonåring att gå igenom själv. De gick nedför gatan och Justus slängde en snabb blick mot Glorias lägenhet. Den var tom och övergiven. Lucifer vände sig inte om, han fortsatte rakt fram målmedvetet. Han visste vars han skulle leta. MarinaRamona. Det skulle ta några timmar att komma dit, Justus förstod inte, men Lucifer visste.

Lus tittade på sin bästa vän; Justus satt i förarsätet på väg mot deras mål, en liten by vid kusten några mil därifrån. Det var tyst, inte ens radion var påslagen. Lucifer böjde sig fram mot framluckan framför sitt säte, han öppnade den försiktigt. Där låg en liten revoler, ganska nätt och inte särskilt märkvärdig. Lucifer tog upp den och undersökte den, kollade att den var säkrad och laddad. Han satte den försiktigt i innerjackfickan, osynlig men lätt att ta fram.

Hus tornade upp omkring bilens sidor, någon minut till så skulle de vara framme vid hamnen.

”Det är snart över.” Justus hade parkerat bilen.

”Mm, men vad ska jag göra då?”

”Gå vidare, du måste vara stark. Klarar du detta då klarar du allt.”

Lucifer klev ur bilen, han visste inte vad han skulle göra. Alla pratade om sina livskriser, deras problem tedde sig som ett sandkorn på en strand. Han hade gärna bytt liv med vem som helst.

”Ska vi gå? Få det här överstökat.” Justus lade en hand på sin bästa väns axel.

”Tack.” Lus kunde inte säga nått mer.

Hamnen var enorm, den var byns stolthet. Där fanns båtar värda flera miljoner; gigantiska fartyg och stora lyxkryssare. De två vännerna gick tysta längs hamnkanten, på väg mot de största och lyxigaste färjorna. Båda var de försjunkna i sina egna tankar.

Marina Ramona, det var ett mycket vackert namn. Han hade alltid intresserats av namns betydelse. Lucifer tänkte på henne, och hur skulle han kunna undvika att göra det, hon kände till hans dyrkan för namn. Han minns hur han fick veta, han minns mardrömmen. Angelica, Lucifer kommer aldrig att glömma henne. Vila i frid, hon var verkligen änglalik. Det var ett grymt mord, hennes skri plågar fortfarande Lus. Det värsta var inte hur det hände, det värsta var vem som mördade den fagra och kloka Angelica. Hon var som solnedgången, mystisk och vacker. Hennes minne skulle plåga honom i resten av hans liv. Det var hans fel att hon var död, nu skulle han hämnas.

En stor lyxyacht lyste i all sin prakt framför artonåringarnas ögon. Justus såg hennes namn och förstod han också. Marina Ramona stod skrivet ovanför kabinens framruta. Ett annars passande namn, men inte idag. Marina Ramona, havets visdom och skydd, inte idag.

”Saga Maria hade varit ett mer passande namn.” Lucifers ansikte var oläsbart.

”Vad betyder det?” Justus visste att det hade en specifik betydelse.

”Hon som ser ett hav av bitterhet.” Lucifer tittade ner i marken.

”Du kommer aldrig kunna gå vidare om du inte gör det här.”

”Jag vet. Det är dags.” Han vände sig om och tittade på Justus. ”Stanna.”

Justus nickade motvilligt.

Lus fingrade på revolern som låg i hans innerficka, slöt ögonen, öppnade dem igen och steg på yachten. Det var tyst ombord. Hon visste att han var där, hon hade övervakningskameror överallt. De hade inte smugit och hon måste ha förstått att han skulle komma, förr eller senare. Han ställde sig mitt på däcket och väntade. Hans hand hade greppat den lilla revolern. Liten var den men tillräckligt kraftfull för att döda en människa.

”Gloria!” Lucifers röst visade inte samma osäkerhet som han kände.

Det var tyst, gryningen nalkades, det var tyst.

”Gloria, jag vet att du är där!” Hans röst var stadig.

”Du kom fortare än vad jag förväntat mig.” Hennes röst var lika hård som hon var vacker.

”Angelica, hon är död.”

”Jag vet, synd att du fick reda på det på det här sättet.”

Lucifers grepp runt revolern hårdnade. Hans ögon smalnade.

”Varför?” Orden smög sig ur hans läppar, som en knapp viskning.

”Hon var i vägen.”

”I vägen för vad?” Lus osäkrade revolern.

”Oss.”

Lucifer uppgav ett vrål och drog revolern och avfyrade ett skott fyllt av vrede mot Gloria, men hon var mycket snabbare. Hon var definitivt ingen orörlig måltavla, han kunde inte träffa henne, men hon kunde däremot träffa honom; Gloria hade siktat mot hans högra lår. Han släppte sitt vapen och grimaserade kraftigt av smärtan. Hon gick fram mot honom, med sitt eget vapen riktat mot Lus. Lucifer satt hukad och såg sitt vapnen någon meter ifrån honom. Han hörde någon gå emot honom. Gloria, med hennes eldröda hår, sin solkyssta hy och sina chokladbruna ögon; hon var vackrare än någonsin. Hon sparkade undan revolern mot kanten av lyxyachten. Hennes pistol var riktad mot hans panna.

”Res dig!” Hennes ögon var som diamanter, tindrande klara men hårda.

Lucifer lyfte ansiktet och såg henne rakt i ögonen. Solen sipprade över horisonten och spred ett rött sken längs det öppna vattnet. Gloria såg hur Lucifer vände sig och granskade soluppgången.

”Aurora Melos, morgonrodnadens melodi. Kommer du ihåg?” Hon log nästan.

”Klart jag gör, jag skrev låten, till dig.” Han suckade och sänkte huvudet igen.

”Då älskade du mig fortfarande.”

”Jag älskar dig än.”

”Då hade du inte gått till den där Angelica.”

”Vi var bara vänner, du visste det innerst inne, du var bara blind.”

”Hon älskade dig!”

”Som en bror!” Lucifer reste sig plötsligt upp, trots smärtan det bringade honom.

Gloria hade fortfarande sin pistol riktad mot hans panna.

”Jag älskar dig! Varför kan du inte bara respektera det?” Hennes röst var nu desperat, oförstådd, defensiv och hon var rädd.

”För att du är en lönnmördare, kallhjärtad och om jag någonsin lämnar dig skulle du ändå aldrig låta mig gå. Gissa om det var en chock att få veta att min flickvän är en ökänd mördare, vid endast sjutton års ålder! Grattis, du är ett öde som slutar med döden.”

Tårar rann nedför hennes kinder. Hon märkte inte att Justus smög sig uppför yachten och greppade revolern som låg på golvet. Lucifer såg detta i ögonvrån, men han vågade inte titta dit; om hon skulle se Justus, skulle han vara död.

”Vänd dig om!” Gråtandes gav hon honom ordern.

”Kan du inte se mig i ögonen när du tar mitt liv?” Lucifer vände sig.

”Tyst! Ned på knä.”

Gloria var förkrossad, hennes kärlek skulle hon kallblodigt mörda. Den person hon älskade mest skulle snart inte ha någon livsglöd kvar, för den skulle hon släcka.

”Jag älskar dig.” Hon viskade i gråten.

En pistol osäkrades. Ett skott gick. En kropp föll i marken. Lucifer blundade och tog ett djupt andetag. Han vände sig om, såg ner mot Gloria, hans ängel utan vingar. Blicken vandrade över mot Justus; han hade revolern i handen riktad mot den punkt där Glorias huvud just varit. Hon låg på marken framstupa. Lucifer vände på henne så att hon nu låg på rygg. Han slöt hennes ögon med högerhanden och såg hur blodet spred sig över golvet. Hon hade blivit skjuten i bakhuvudet, ett dödligt skott. Han böjde sig fram.

”Jag älskar dig också.” Justus lyckades aldrig urskilja något ord, men han gissade.

Justus såg på sin vän. Lucifer log ett tacksamt leende. Han reste sig sakta upp och tog emot revolern av vännen. Han tog ut alla skott och säkrade den, för säkerhetens skull. Han kände efter i sin vänstra ytterficka, där låg en utriven sida från en dagbok. Lucifer blundade, strök sin vänstra hand genom sitt bruna rufsiga hår och vände sig mot Justus.

”Det är gjort. Tack.” Lus försökte röra sig framåt, men hindrades av smärtan.

”Vi går nu.” Justus la sin vänstra arm kring Lucifers axlar och stöttade honom.

De vände om och gick.