jag
tar fram de vita handskarna
igen

rädslan att ha sönder
de bräckliga fragmenten
så välbekant

munnen som vomiterar ilskan

de sorgsna ögonen
som försöker dölja den

svarta lungor tomma på luft
finns ingen kraft kvar
klagoropen har tystnat sedan länge

ett utmattat hjärta täckt av ärr
på gränsen
vill inte känna
orkar inte längre

vener fyllda med artificiellt lugn
förgiftat blod
för att äntligen få domna bort

händerna som desperat ristar in plågan
för att få luft
förmå fortsätta

en kropp märkt av misshandel
som vill ge upp
sedan länge

försiktigt

plockar jag upp delarna

försöker sätta ihop

det vackraste kaoset

för att orka fortsätta

plocka upp delarna

igen