ett tag nu sedan jag inte känner min högra fot. det oroar inte mig egentligen, blodet når helt enkelt och det som började som en trevlig kittlande känsla lämnade plats åt en total och komplett bortdomning. kroppen har antagligen beslutat att min högra fot är det minst nödvändiga, av alla mina kroppsdelar, något jag tycker är fullständigt orättvist. vi har delat mycket tillsammans. vi har klättrat upp och ned för många backar; det är alltid något speciellt med att nå toppen, och min högra fot har alltid varit fundamental för att uppnå det. den hade också en nyckelroll när den släppte lös galenskapen i sista minuten och vi bars ut som hjältar med världen för våra fötter. jag fick lov att hejda den när den ville sparka mannen som inte slutade att prata, och den hade rätt, jag vet, den hade rätt men jag hejdade den i sista studn ändå. den har alltid varit ett stort stöd och den borde inte behandlas så här.

jag rör lite på benet under lakanet för att söka ett svar, men inget har ändrats, den fortsätter hänga i luften utan livstecken. jag kanske borde börja oroa mig, men man måste förstå att efter en hjärtattack så finns det alltid konsekvenser. därfär så är det, det förefaller mig att jag just haft en hjärtattack. jag hade aldrig kunnat ana att det skulle vara en så angenäm upplevelse, och om det innebär att bara mista känseln i en fot tycker jag är rimligt, även om jag aldrig skulle säga det när den hör det.

jag älskar dig. –säger du plötsligt och väcker mig ur mina tankar. Jag ser dig och du är underbart vacker. Jag närmar mig och omfamnar dig. jag undrar vad som händer om man har två hjärtattacker på en dag...