Han stod på golvet. Det kalla kakelgolvet. En vecka tidigare hade hon stått här, nu skulle hon aldrig stå här igen. Det skulle ha varit han. Om, om, om! Om han hade kommit hem lite tidigare, om hon inte hunnit ändra sig. Om han hade stannat i dörren, skrämd av henne. Om hon inte hade älskat honom in i det sista. Skottet skulle ha krossat hans skalle utan tvekan, han skulle ha ramlat ihop på golvet lite klumpigt. Som alltid. Kanske hade han hunnit säga något innan han dog. Be om förlåtelse en allra sista gång, säga att hon gjorde rätt, lova att han skulle möta henne i himmelen. Om hon ville.
Nu var det hon som låg där. På det kalla kakelgolvet, håret som brukade vara lysande blont var oigenkännerligt. Blodet färgade det mörkt, trasslade det och förvrängde det. Han såg på henne, illamåendet vällde upp, blicken stannade kvar. Hennes ögonlock var slutna, de tjänade en sista gång henne, skyddade de vilda blå ögonen från hans blick. Hon hade sett på honom den sista sekunden innan hon föll, blicken hade varit mörk. Livrädd. Men han trodde inte hon skydde döden, hon hade bara älskat livet. Och det tog han ifrån henne. Precis som han tagit ifrån henen allt annat.

Stekpannan låg kastad bredvid henne, han hade slängt den i sista ögonblickets döende raseri och nyfödda rädsla. Men att han var snabb att knäa bredvid henne hjälpte inte. Mot döden hjälper inget. Han svalde hårt. Vankade fram och tillbaka, rastlös, livrädd, galen. Huvudet sprängde av tankar, ångest, ånger, oro. Livet var slut även för honom, det fans två vägar nu. Bara den ena var nog för att gottgöra. Fast han skulle aldrig bli fri från sin skuld. Inga eldar kunde frigöra hans plåga. Hans skuld.

Redan första gången de möttes hade han blivit fast, första kyssen gjorde honom galen och han ville dela allt med henne. Allt. Efter två månaders plågsam väntan friade han, alla kallade dem galna. Så kort tid? Så kort tid. Hon hade inte svarat honom med ord, omfamningen och det vilda skrattet hade varit tydligt nog. Hon sa att hon aldrig älskat så mycket förut. Han själv hade alltid varit bra på att formulera sig, då hade han bara stått tyst och dum. I hennes sällskap hade han alltid blivit lite konstig. Men så lycklig. Bröllopet var stilla, prästen talade länge. Älska i nöd och lust sa han. Älska i nöd och lust, tills döden skiljer er åt.

Första veckan var underbar, hon hade skinit som en sol då hon kom hem en dag efter jobbet och hade köpt en stekpanna. Hon hade viskat till honom att det var den första saken hon köpte till deras hem. Han hade aldrig förstått hennes glädje.

Sen hade något hänt. En dag då han gick på stan, hon fikade med en kollega. En manlig kollega. Han fick syn på dem och något vaknade inom honom. Svartsjuka. När hon kom hem på kvällen stod han i dörren. Galen av rädsla för att förlora henne höjde han handen i det första slaget. Därefter var hans ånger oändlig men det hade bara varit startskottet. Slag för att kontrollera, slag för att bestraffa, slag för hennes bästa. Deras bästa. Lögn, lögn, lögn! Redan vid första slaget gick något sönder mellan dem. Men hon slutade aldrig älska honom. Varför inte? Han skulle aldrig förstå hennes kärlek till den klumpiga mannen med knytnävarna. Hon som var flickan med himmels ögonen. Hon som kunde ha fått så mycket bättre.

Sakta men säkert hade han brutit ner henne, tagit ifrån henne friheten, stoltheten, glädjen. Tillslut var det enda hon hade kvar kärleken till honom, och då var hon fast. Han mindes knappt vad det var som hade triggat igång honom den här kvällen. Varför han nu stod där, handfallen och så mycket bräckligare än någonsin förut, slagen i spillror av sitt eget humör. Han trodde det var något om hennes klädsel. En snabb blick vandrade mot henne. Hon hade den småblommiga sommarklänningen den hon haft då de träffades första gången. Den brukade sitta snävt runt hennes mjuka midja, välla över höfterna och sluta ovanför knäna. Nu satt den snett. Inget var som det skulle. Han hade alltid älskat den klänningen. Vad hade den väckt i honom ikväll?


Han andades tungt. Han visste vad han skulle göra, med snabba steg var han ute ur köket, det fanns under sängen. Trots allt hade hon inte gömt det för honom, hon hade litat på att han inte skulle skjuta henne. Men nu skulle han skjuta. Tillbaka i köket. Händerna skakade, hade han varit i köket en vecka tidigare hade han sett hennes händer skaka lika mycket. Samma rädsla. Nu kunde han bara våndas över att han hade varit sen den gången, undra om det var den halvtimman som ändrade henne, försvagade henne en sista gång. Han hade alltid varit bra på att försvaga henne. Metallen mot gommen nu. Han skulle ha varit död redan. Han undrade hur kulan kändes, vad döden var. Men tvekade inte. Hade hon skjutit honom då hade bara ett liv spillts, bara den felaktiga delen hade skurits bort. Nu var de två. Ett i onödan.
Ingen skulle någonsin kommit på tanken att misstänka henne. Hon var alltid så mild, så glad. Hade alltid kämpat för allas glädje och välmående. Hon hade kunnat tända på huset ta kulan ur skallen på honom, krossa alla spår. Hans lik skulle ha hittats i smulor, förstört av elden. Hon skulle ha ljugit alla till tårar. Sen skulle hon vara fri. Han hade aldrig kunnat skada henne mer.

Han svalde en sista gång, händerna på avtryckaren, hjärtat i halsgropen. Händerna hade slutat skaka. Hade han inte varit tyng av skuld skulle han ha vilat bredvid henne, nu tog han sig lång bort, tryckt mot motsatte väggen. Så tryckte han.
Förlåt mig?