Hon stod i köket. Geväret i handen, laddat. Bara fötter mot kallt kakelgolv. I hennes ögon lyste hatet starkt och hämden viskade ord som längtan i hennes öron. Ilningar vid ryggraden. Hon var kallare än någonsin. Det var nu det gällde. När som hellst skulle hon sluta det här livet. Börja nästa. Solen var redan påväg ner, hon hade stått här länge, men nu var det snart dags. Klockan sju, klockan sju hände det. Hon bytte ställning och la upp geväret mot axeln. Blåmärket på kinden ömmade. Hatet tändes pånytt.

Hon hade längtat så länge, planerat i år. Velat så många gånger. Aldrig vågat. Hon var rädd nu, skulle aldirg mer vara rädd sen. Skulle aldrig mer böja huvudet. Aldrig mer vara rädd i sitt eget hus. Den ljusa tapeten utstrålade lyckligt hem, längs ned var den fläckad av blod. Det var aldrig någon som såg det. Det var aldrig någon som besökte henne.

Hon skakade nu. Hennes händer var vita av trycket mot vapnet. Hennes mun var torr efter allt nervöst sväljande. Ögonen hade ändrat uttryck. Rädslan började åter ta över.

Smärta. Benen hotade att ge vika, knäna som fått ta emot så ånga sparkar var inte så starka som en tjugoårings knän borde vara. Hon spände sig, hatet var tillbaka. Rädslan skulle förgöras.

Halv åtta. Var var han? Mannen med de h¨rda orden. Mannen med den mjuka huden. Hon väntade på honom, för en gångs skull hade hon inte mat som väntade. Hon skulle aldrig mer göra mat åt någon man. Hon skulle klara sig själv.

Ljud! Gruset avslöjade en bil på uppfarten. Hon slutade andas. Greppet hårdnade. Hon hade väntat så länge, förlåt skulle inte ändra något nu. Ånger läkte inget. Hon skulle aldrig mer gå på det. Steg. Dörren slog. Han var inne nu, inne i hennes hem igen. För allra sista gången.

"Hallå" Hans röst ljöd stark, frågande. Så försvann han ur sina ögon. Nu var han den mrka igen, och han närmade sig henne. Det här var hennes chans, han var tio meter bort. Ett skott och det var över. Hon skulle vara fri.

Hans ögon blev mjuka igen, mot geväret hjälpte ine hans knytnävar. Mjuka ord och ånger. Förlåt, förlåt förlåt. Älskade, älskade älskade. Hon sträckte på sig. Som en katt som reser ragg. Hans ånger hade funnits förut, ändå var hennes ögonbryn spräckt igen.

Han kom närmare. Armarna runt hennes midja. Geväret på golvet. Kyssarna träffade hennes nacke. Deras tårar blandades, hon var mjuk i hans famn.

Den här gången, det skulle vara sista gången. Förlåt ändrar inget, inte kyssar heller. Hans kyssar kan smälta henne, men nästa vecka, då hon ligger på samma kall golv, med krossad skalle. Den gången blir hans förlåt lika meningslösa som de skulle ha varit idag.