Ner på stigen han braka,
upp igen som en lyckokaka,
och så bär det av i månensljus,
till ett ännu finare hus.
Han dricker och dricker men får ej sitt rus,
så nu söker han rätt på ännu finare hus.
Han går i enkel tunika och kommer inte in på Dramaten,
trots att han är spelemans galen.

Ner i regnet han kastas,
tiden står stilla när han slår i gatusten och vinden ven i sitt fulla sken.

Blodet sprutar ur hans mun,
han ser månen belysa lukten av sprit.
Tittar ner på sig själv från hög höjd på topp,
ser fortfarande inte vart nästa väg tar stopp.
Långsamt försvinner medvetandet från hans kropp
och orörlig blir han nu, denna stropp.