Det fanns en tid då du var solen i mitt universum.
Då dina ord lindade in mitt hjärta i mjukaste sammet och din beröring tände en blixtrande eld.
Det fanns en tid då jag kunde skriva oändliga dikter om din skönhet och berusa mig på din doft.
mitt förflutnas älskade, låt det få stanna vid det, för här är vägskälet som skiljer min själ från din.
Låt mig få gå nu innan minnet helt mister sin värdighet och kärleken sin glans.
Släpp mig nu, innan allt som jag älskat hos dig visar sin förfärlga sida och blir till det jag hatar, innan din doft äcklar mig, innan din skönhet blir till fulhet, innan dina ord blir till lögner, innan glöden blir till aska!
Befria mig din kärlek är egoistisk och jag kan aldrig vara din.