så har jag vandrat i hundra dagar med kolnade svarta hål inombords
du pillar dom i piller och nickar förstående

Nu har jag sjungit och dansat, skrattat mig förblindad..
men någonstans därinne finns mörkret alltid kvar
någonstans i mitt minne, finns en vingklippt ängel utan svar.

Och jag har kysst och älskat och handlat som en tok,
men inte en enda gång, har jag blivit på mig själv klok
sömnlös och rastlös skuttar jag bokstavligen omkring
människor omkring mig trots mina förklaringar fattar ändå ingenting

Jag har kramat livet som en sten sista blodsdroppen ska jag ha
och skadat min lena hud, från dag till dag..

Säg mig hur ska detta gå? Hur ska detta sluta?
Jag kräks.