Det är över nu. När gråten kommer fast inte som tårar utan som en insikt som klamrar sig fast i luften och fyller hela rummet. För jag såg barndomens alla tapeter och inredningen i minnet. Brunrandigt i köket med plastmattan i svart orange gult och brunt. Så 70:talsmonument men ändock 1987 kanske. Vilket år och sekund ett minne fastnar är svårt veta. Men jag vet hur det är känna luften runt omkring kroppen i ett stilla rum eller ja mitt vakuum.

Hela rummet stod stilla och tapeterna skalades av och direkt var jag i min barndoms synfält betraktade det forna köket eller hela lägenheten framträdde i dåtidens klädnad. Tunga andetag och jag är helt stum inför vad som händer framför mig. Du skulle varit där.

Tänker på länkar och trådar. Vissa människor bara vet jag att vi alltid kommer känna varandra. Ibland kan jag se någon på tåget och den stund vi delar gör ett litet avtryck. Och det finns därinne för evigt. Jag tror inte det går leva helt obemärkt. För vi börjar inte vår resa ensam. Nej först behöver vi hjälp eller det behöver vi hela livet. Men det är då andra hjälper till utan ställa eller få frågan.

Sen någonstans på vägen slutar vi handla instruktivt. Nu behövs orden. Inget är längre skyddsmuren som bar oss i början. Den brister en dag. Då föds vi en gång till. Och det är fantastiskt. Men jag klarar mig inte helt ensam nej jag vill ha sällskap ibland. Få dela ett äppel med en vän, gripa handen och bara höra ihop.

Hålla andan tills jag föds på nytt och timmen är upplöst. Som ett mysterier.

Morfar ringde och förtrollningen är över.