Kanske borde orden skrivas, och handla om solens vårar, och människans förälskelse.
Men så här på vårkanten, då världen målas av i konstverk, borde jag begrunda och i mitt sinne tänka. Vad vackert det är.
Men tavlan är ett misslyckat försök, att måla förälskelsens ljuva låga. Den slutar endast i ett flammigt kaos och myller.
Solen sticker ut mina ögon, blomman kväver mina lugnor, och människan sticker slutgiltligen kniven mellan skuldrorna och går.