när inte ens jag själv har ögon
för någon annan än den där
med alldeles för mycket ögon på sig redan
när skalet är det enda jag vill, orkar, kan se

tårar är inget som bara
jag brukar nämna, fälla, lämna
utan jag är egentligen helt normal
även om jag har svårt för det där att
prata, le, känna mig fin och skratta på en och samma gång

svammel blir svavel som blir slam och jag
kommer klara mig även om jag inbillar mig något annat
jag klarar mig alltid
allting blir alltid som alltid
jag kommer gömma mina blickar
stoppa dem långt bak långt bort utom synhåll och
inse att inga blickar
någon gång vill söka sig efter mig
och allt blir som det alltid
alltid har varit