Jag vet att om du rör vid mig, bara nuddar, sådär, poke-ar
så kommer jag att bli helt pirrig, stirrig.
Det kommer inte gå att få kontakt med mig,
tar du mig, i dina armar kommer jag att falla tre gånger tusen.

För det kan hända, att jag ibland tänkt på dig,
fast jag inte borde ha gjort det.
Att du ibland haft en liten,liten,liten plats i mig,
att det kan ha varit som så att jag önskade, men aldrig sa något,
för jag visste att jag likaväl kunde bli avvisad,
jag menar- jag är ju trots allt bara en vän du litar på i grund och botten.

Men det var något som hände, någonstans, någonstans,
någonstans mellan alla mina tårar och frustrerade skrik,
mellan min försvarsmur och bitchiga cyniska utsida,
så satt du där, i slutet av dagen, du tog emot mig,
sa att allting skulle ordna sig, att jag var starkare utan smärtan.

Att vi skulle klara det tillsammans

Och det var det som fick mig att fortsätta,
att ta steget ut, att falla utan kuddar,
att falla utan att tänka,
för helt ärligt -

just nu tänker jag inte
jag agerar helt utifrån impulser
och när jag väl tänker

så har du

våldtagit
alla
mina
tankar