Jag ville ge upp, jag orkade fan.. inget mer. Jag ville inte gråta mer,
inte blotta mig och sedan bli bortkastad som skit.
Jag ville inte riskera att förlora dig genom att börja älska dig.

Men du fångade mig..Fångade mig så snabbt, så plötsligt..och jag kan inte heller förklara vad det var som hände.
Långsamt,långsamt öppnade jag munnen för att tala,
orden flödar ständigt på.
Det verkar som att vi har allt att säga,
och samma ögonblick att spara i våra minnen. Allting bara stämmer..

Det skrämmer mig, faktumet att du närsomhelst kan vända ryggen till,
springa bort,bort,bort....Skulle jag stå där och känna att jag förlorat allt?
Utan att tveka.. Du undrar om jag skulle svika,
du vet att jag aldrig skulle. Aldrig är ett starkt ord, men jag känner mig själv.
Jag ger inte upp, jag har aldrig svikit, jag har blivit svikt.

Du får gärna hata mig för det.
Du får gärna hata mig för att jag vill stanna kvar
i dina armar i tusen ögonblick,
fast vi bara sitter tysta i samförstånd,
det..bara det bränner lätt i mig.
Som eld.