Denna berättelse är både sann och inte sann. Sanningen är den, att detta har hänt, händer och kommer att hända. Men kanske inte just så här. Ungefär var femte flicka över 13 år, har eller har haft någon form av ätstörning. Det blir ungefär fyra stycken i varje klass på en högstadieskola. Det är en omskakande siffra, men man bör inte blunda för den. För friska människor kan anorexi vara oerhört svårt att förstå; hur kan en människa som knappt kan stå på benen på grund av undervikt och näringsbrist fortsätta att svälta sig själv och se sig själv som tjock och grotesk i en spegel? När man inte äter och får för lite näring så förvränger psyket ens självuppfattningen. Sedan kan man ju också fråga sig hur det kommer sig att någon börjar svälta sig själv från första början, när inte näringsbristen har något med saken att göra. Det kan bero på så mycket, t.ex. att ens föräldrar skiljer sig, att man känner sig ensam och vill ha någons uppmärksamhet eller att man känner sig otillräcklig, o.s.v. Tillslut tappar man uppfattningen om hur mycket som är normalt att äta och efter ett tag blir ’knappt något’, ’alldeles för mycket’. En ätstörning är en livsstil, där allt cirkulerar runt vad man äter, hur man äter, hur man gör sig av med det och hur man ska bränna kalorier. Eftersom detta tar upp nästan hela ens tid, så isolerar man sig själv från omvärlden för att ingen ska kunna störa. Folk kan märka ganska snabbt att något är fel, men det är svårt att veta hur man ska hjälpa någon ur en sådan här sak. Tänk dig själv om någon kom och försökte få dig att ändra hela ditt sätt att leva på. Tänk, vad konstigt det skulle kännas.

Jag kan inte se mig själv,
när jag står framför en spegel
Jag kunde lika gärna stå,
framför en liten vägg av tegel

Hon gick in i en av skolans många toaletter och låste dörren efter sig.
- Diana, sa hon lågt, du är så jävla ful.
Hon skruvade på kranen så att kallvattnet forsade ner i handfatet. Sedan kupade hon sina händer och fyllde dem med vatten som hon sedan slängde på spegeln.
- Inte konstigt att alla hatar dig, viskade hon med gråten brinnande bakom ögonlocken, det går inte att tycka om någon som är så ful som du.
Hennes spegelbild stirrade tillbaka på henne, men gjorde inget tecken på att vilja försvara sig. Istället stirrade de nästan kolsvarta ögonen tillbaka med samma ogillande uttryck.

De säger att jag är mager
Men det tror jag inte på
Om jag är smal, så har jag fått som jag ville
Och då är det inte så här jag borde må

Någon på utsidan av toaletten ryckte desperat i dörrhandtaget, men Diana hörde inte det. Hon stod och höll i sig i en krok på väggen för att inte svimma. Hungern i henne var som ilskna demoner, ivriga att slita sönder hennes kropp för att få komma ut. Men hon vägrade ge efter, hon vägrade att förlora. Alla andra i hennes klass var i matsalen, Diana hade inte varit där på flera veckor. Visst hade folk börjat undra vad hon höll på med i början, men nu orkade ingen bry sig längre. De hade börjat fatta att det inte längre gick att nå henne. Hon hade dragit sig undan så mycket att hon knappt märktes längre.

Jag äter när jag blir tvingad
Jag smiter undan när ingen ser
Vissa är misstänksamma
Snart orkar jag inte mer

Det var fredag och klockan var ungefär fyra på eftermiddagen, Diana var på väg hem från skolan. Men hon såg inte fram emot helgen, på måndag skulle det ju vara samma sak igen. Skolan tog aldrig slut, det var bara samma sak hela tiden. Vad var det värt, egentligen? Folk cyklade förbi henne och skrattade, glada för att det var helg. Skratta, Diana visste inte hur man gjorde längre. Men det spelade ingen roll. Vad skulle man skratta för, när det fanns så mycket krig, död och sorg överallt. Två tjejer yngre tjejer sprang förbi henne, och fnittrade ljudligt.
- Jag brukar då aldrig göra det, sa den ena med en överdriven seriositet, vet du inte vad som kan hända om man gör det?
- Nä, vadå? frågade den andra tjejen och spärrade nyfiket upp ögonen.
- Man kan få Anorexi, eller aids…
- Av att gå på en A-brunn?
- Ja, svarade den första tjejen och gjorde en dramatisk konstpaus, allt hemskt som börjar på ”A” kan man råka ut för om man gör det.
- Fan, va häftigt! Så jag får Anorexi om jag går på den där brunnen där borta?
- Det där är en K-brunn din jävla idiot…
Tjejerna sa inte mer utan vek av till en cykelstig och försvann. Ungdomar som bara snackade skit, och trodde att man blev sjuk av att kliva på brunnar med bokstäver på, var mer än Diana klarade av just nu. Hon suckade när hon tänkte på hur naiva de unga tjejerna hade låtit. Anorexi var ingenting häftigt, det var någonting ont som hon inte ens skulle önska på sin värsta fiende. Demonstrativt stampade hon ena foten på en A-brunn och började räkna stegen hem för att slippa tänka på något visentligt. Några minuter senare stannade hon, vägen hade tagit slut och hon hade gått för långt. Det var redan mörkt ute, men gatlycktorna lyste upp tillräckligt så att man kunde se vars man gick. Det värkte i hennes ben, pulserade i öronen och perspektivet genom hennes ögon hade en blå-svart ram runt sig. Diana var van vid detta, men vilken människa som helst skulle förmodligen förstå att något var väldigt fel. Diana svängde in på en smal stig och kom sedan in på tomten där hon bodde. Familjens hus var stort och vitmålat, med blåa knutar. Det såg prydligt och välstädat ut till det yttre, men på insidan såg det ut som att tredje världskriget hade ägt rum där. Diana klev vemodigt upp på verandan och hörde genast familjens hund, Amanda, skälla alldeles intill dörren, fast på andra sidan. Amanda var en liten spetshund med orange päls och bruna snälla ögon. Hon var en väldigt busig och barnslig hund, trots att hon var drygt fyra år. Dörren slogs upp i samma ögonblick som Diana var på väg att sträcka sig efter handtaget.
- Den vill ut, sa en gnällig röst som tillhörde hennes sex år äldre syster, Martina.
- Jag ska bara… började Diana.
- Du ska gå ut på en långpromenad med den, skrek hennes storasyster, nu!
Diana slet till sig Amandas koppel och smällde igen dörren. Det var bara några få plusgrader ute, men hon frös som om det hade varit en iskall decemberdag . Det hon hade tänkt säga när Martina avbröt henne, var att hon ville komma in och värma sig innan hon var tvungen att gå ut igen. Men sådan var Martina, ingen fick någonsin säga emot henne, det spelade ingen roll vad det gällde.
- Inte ska man kalla dig för den, sa hon med en vänlig röst till den lilla energifyllda hunden bredvid henne.
Ett glatt skall var vad hon fick till svar. Om någon skulle fråga Diana vem som var hennes bästa kompis, så skulle hon utan tvekan svara att det var hennes lilla ögonsten; Amanda. Det kanske lät löjligt, men det var så sant. Ingen annan lyssnade bättre på vad hon hade att säga, och hon var den enda som inte tyckte att Diana var konstig, trots att hon tyckte att hon var det.

Fram till två år tidigare hade det varit Diana och Malin, bästisar sedan de var 5 år gamla. Ingen person hade någonsin kunnat skilja dem åt. De gick på fester tillsammans, var med varandra på skolan, och hade alltid en massa projekt på gång på fritiden. Men kort efter att de hade börjat på högstadiet, hade Malin börjat förändras, och plötsligt en dag så kom hon inte till skolan. Diana hade försökt ringa hem till henne, men Malins föräldrar vägrade att tala om vad det var som hade hänt. Hon hade förstått att något var fel, väldigt fel. Det hördes i föräldrarnas röster, och hon kände det i hjärtat. Diana skulle aldrig glömma den dagen då hon fick höra att Malin, personen som stod henne närmare än en syster, hade lämnat dem. Allting hade skett bakom omvärldens ryggar, utan att en endaste liten detalj hade slunkit ut. Malin hade blivit akutintagen på ett sjukhus av okänd anledning, och avlidit samma natt. Föräldrarna hade blivit totalt knäckta, och vistades numera aldrig ute bland folk.

Diana hade aldrig trivts hemma, men förr hade det inte varit så mycket av ett problem. Då brukade hon inte vara hemma speciellt mycket, utan höll sig mest hos Malin. Hennes pappa var det inget fel på, men han räknades egentligen inte. Om han inte var borta på affärsresor, så var han på kurser. Om han inte var ute och jagade, så var han förmodligen ute och fiskade. Hennes mamma jobbade också mycket, men var i alla fall ledig varannan helg. Hennes syster däremot, var alltid hemma. Martina var 21 år, men struntade i att skaffa sig ett jobb eller göra något annat vettigt med sitt liv. På dagarna satt för det mesta hemma i soffan och glodde på TV. Ibland kunde hon plugga lite körkortsteori eller ta körlektioner, men det var den enda variationen på hennes tillvaro. Hon hade hållit på med sitt körkort i snart fem år, men hon var ändå långt ifrån färdig. Deras pappa brukade ibland försöka skynda på henne, så att hon skulle kunna koncentrera sig på att skaffa ett jobb(för hon skulle aldrig kunna tänka sig att arbeta samtidigt som hon försökte ta körkortet), men då brukade hon bli förbannad och börja skrika och kasta saker omkring sig. Alla visste att det berodde på att hon hade sjukdomen Damp, men man fick inte prata om det. Då blev det bara värre. Diana hatade sin syster, så mycket att det värkte i hennes hjärta av vrede varje gång hon tänkte på henne. Det var föresten ömsesidigt. Martina hade alltid varit avundsjuk på henne, upplevt henne som perfekt och sorglös. När Diana var ungefär fyra år, hade Martina hotat henne med kniv för att hon var så sjukligt avundsjuk på den uppmärksamheten Diana hade fått sedan hon föddes. Martina hade ju varit van vid att vara det enda barnet, det var naturligt för henne. Det gemensamma hatet som hade uppstått mellan de två systrarna den gången, hade levt kvar och växt sig större med åren.

(”Damp (förkortning av dysfunktion i avledbarhet, motorik och perception) kallas numera det tillstånd som tidigare benämndes MBD (från Engelskan; minimal brain dysfunction). Damp karakteriseras av koncentrationssvårigheter och oro, motorisk klumpighet samt ofta läs- och skrivsvårigheter. Barnet i fråga har tendenser att vara lättirriterad och i vissa svårare fall våldsam. Självmordstankar förekommer också, men oftast vid vuxen ålder, andra blir arbetslösa och\\eller får svårt att skaffa jobb.”)

Diana låg på sängen i sitt låsta rum och tänkte på döden. Hon funderade hur djupt hon var tvungen att skära med sitt rakblad på handleden för att hon utan längre fördröjning skulle kunna sluta sina ögon och aldrig öppna dem igen. Hon funderade bara, hon hade inte tänkt göra det på riktigt, inte på det sättet, inte den natten. En våg av skuld sköljde utan förvarning över henne, och hon började tänka på allt hon hade ätit den dagen. Två smörgåsar, med smör på. Smör, var samma sak som gift för henne, och helt otänkbart att stoppa i sig frivilligt. Men det hade inte varit frivilligt, det var Dianas mamma som hade gett henne dem, och bevakat henne att äta på morgongen. Hon hade sprungit en kilometer och gjort 100 situps, mer orkade hon inte. Hon hatade sig själv för det. Hon såg för sin inre syn hur hennes ben och mage växte sig större med fettet bubblande under huden. Hon ville skrika, men absolut inte väcka familjen. Snabbt lade hon sig på golvet och började göra hetsiga situps. Hon orkade inte, men vägrade att sluta. Man bränner ju inga kalorier av att ligga stilla i en säng i flera timmar. Det högg till i hennes hjärta, och skräcken förlamade henne. Hon försökte sätta sig upp, men det gick inte. Hon granskade korten på väggen från när hon var liten, och började fundera över om ifall hennes hjärta skulle stanna medan hon låg där. Om det gjorde det, skulle hon då se samma bilder igen? Fast i en passerande revy för att återberätta hennes liv. Men det kom ingen revy. Diana var både lättad och besviken. Utmattad av att ännu en dag hade övergett henne, somnade hon på golvet. Amanda tassade fram till henne, och lade sig tätt intill den kalla kroppen som var förlorad i oroliga drömmar.

Har du någonsin tänkt på hur tyst det kan vara om natten, trots att det är dag, liv och rörelse exakt samma sekund, fast på andra sidan jorden. Har det någonsin slagit dig, hur ensam man kan känna sig, trots att det bor flera miljarder människor i våran galax. Man kan känna sig så ensam, trots att man har vänner och folk som försöker nå en. Men om man aldrig släpper in någon, så förblir man ensam.

Jag har min egen väg att gå
Så jag struntar i att förstå
Att det jag gör är fel
För era sätt gör ej mig hel

Jag har drivits så långt ner
Att jag inte bryr mig mer
Det är så jobbigt att förklara
Hur min verklighet kan vara

Jag isolerar ej min själ
Från de som vill mig väl
Men de kan inget göra
När de aldrig har fått höra
Det jag själv inte riktigt vet
Mitt liv är en hemlighet

Klockan var halv sju på morgonen när Diana med ett ryck väcktes ur en djup dvala. Hon upptäckte att hon låg i sin säng, och inte på golvet. Hon hade inget minne av att hon hade vaknat under natten och lagt sig i sängen, och dörren var låst så ingen kunde ha kommit in. Hon sköt bort de förvirrade tankarna och satte sig istället upp. En konstig känsla spred sig inom henne, men den var inte obehaglig. Snarare tvärtom, den värmde henne. En avlägsen väckarklockas envisa tjut, skickade ljudvågor genom springan under hennes dörr. Ett avlägset mummel hördes från hennes föräldrars sovrum, där två röster kunde urskiljas. Diana drog till sig sin frottémorgonrock, och ställde sig sedan framför helfigurspegeln som hängde på hennes ena vägg. Hon såg sig själv i spegeln flera gånger per dag, men just denna septembermorgon kändes det som hon såg sig själv för första gången. Ogillandet som hon vanligtvis brukad hysa mot sin spegelbild, fanns dock fortfarande där, men det var annorlunda den här gången. Folk brukade alltid säga att Diana var så lik sin mor, men det var hon inte längre. Hennes tidigare tjocka rödbruna hår, var nu glanslöst och tunt. Hyn var blek, ögonen blodsprängda och hennes händer blåa av köld. Dragen i hennes ansikte var fortfarande samma som liknade hennes mors så mycket, men spegeln avslöjade att de hade bleknat. Plötsligt kändes det som att hon vaknade upp för andra gången den morgonen. Hon kunde inte riktigt förklara vad det var som pågick inom henne, men vad det än var, så fick det henne att le för första gången på evigheter. Hon log för att hon levde.

- Diana…
Diana tittade sig oroligt runtomkring sig, och letade efter något som rörde sig. Men det enda hon såg var små gungande, lätta moln som flöt förbi varandra i ett långsamt tempo. Det hela liknade ett överexponerat foto, fast det var 3D-missionelt.
- Diana…
Hon var alldeles för nyfiken på att klura ut vars hon hade hamnat, för att bry sig om att svara. Dessutom tyckte hon inte om att prata med någon om hon inte kunde se personen i ögonen. Det uppstod en olidlig tystnad, Diana blev otålig.
- Vem är du? sa hon slutligen, vad vill du mig?
- Äntligen, fnittrade en röst, Diana, du är precis lika envis som vanlig.
Molnen som tycktes sväva i vacuum, ändra raskt form, och en änglagestalt visade sig. Diana hade innerst inne redan förstått vem det var som hade talat med henne, långt innan hon hade fått det bekräftat, men hon hade på något sätt ändå vägrat att tro det. Det långa, vågiga och guldfärgade håret, det varma, vänliga och så välbekanta leendet. Ögonen, som glittrade på samma sätt som de hade gjort på den tiden då allt hade varit som vanligt, för två år sedan.
- Nej… Du finns inte, stammade Diana fram, du dog…du…
- Så länge jag finns kvar i dig så lever jag, svarade ängeln mjukt.
- Vad menar du, Malin? Dianas ögon fylldes av tårar när hon uttalade namnet på sin gamla vän.
- Jag menar att jag lever i ditt undermedvetna, och därför drömmer du om mig.
- Så jag är inte död? frågade Diana utan att tänka på vad hon sa, det här är bara en dröm?
Ansiktsuttrycket i den skimrande änglagestaltens ansikte förändrades, det såg nästan ut som om hon skulle börja gråta.
- Inte ännu, Diana, svarade hon efter ett tag, men jag tror inte du inser hur nära den du är…
Diana lade märke till att hennes förlorade vän inte längre hade änglavingar och skimmer runt sig, utan hade nu istället på sig de kläder som hon kom ihåg att Malin hade burit sista gången hon hade sett henne i livet.
- Nära vad? undrade Diana.
- Döden så klart, Malin spände ögonen i henne så att hon var tvungen att titta bort, det är en sådan fin linje mellan liv och död…

I två år hade Diana både psykiskt och psykisk skadat sig själv, och nu hade hon nått det stora vägskälet. Om hon skulle välja den ena vägen, skulle det innebära att få hjälp att bli frisk igen. Den andra vägen, skulle leda henne rakt in i döden utan att passera några avtagsvägar. Inte för att hon tyckte synd om sig själv, men ingen levande person hade någonsin fått höra hennes historia om vad hon hade gått igenom. Folk visste vad de såg, och det trodde de på. Men ingen visste, för ingen förutom Malin hade någonsin kunnat nå henne. Diana gick till sängen och drog fram lakanet, som hon sedan täckte spegeln med.

- Varför gör du det här mot dig själv?
Diana hade tänkt fråga Malin vad hon menade, men beslöt sig för att inte säga någonting. Hon förstod ju vad hon menade.
- Varför, upprepade hon, du är skyldig dig själv en förklaring varför du håller på som du gör.
Diana gick sönder inombords. Det var ömma punkter som trycktes ned, och hon var inte van vid det.
- Det spelar ingen roll vad jag gör, jag har ändå inget att leva för, sedan du…försvann, la hon till.
- Diana, du vet att jag dog av samma sak som du nästan har dött av ikväll. Du behöver inte förneka det för dig själv. Jag vantrivdes hemma för att mina föräldrar var alkoholister, allt jag ville var att få lite av deras uppmärksamhet.
- Jag vet det, snyftade Diana.
- Jag fick ju deras uppmärksamhet tillslut, skrattade Malin ironiskt, men då var det liksom försent.
- Jag vet inte vad jag ska säga, sa Diana och såg ner på sin kropp och insåg att den såg ut som den hade gjort innan hon blev sjuk. Men konstigt nog var hon inte äcklad av den, hon brydde sig faktiskt inte ens.
- Du behöver inte säga något, Malin blundade och tycktes tänka, men snälla svara på en sak. Är det verkligen det här du vill, att dö på samma sätt som jag gjorde?
- Nej…eller jag vet inte… Allting känns bara helt meningslöst, varför kan inte jag få vara med dig där du är?
- Nej! sa Malin skarpt. Du är mycket starkare än vad jag någonsin var, detta är inte ditt öde. Den enda personen som står i vägen för att du ska kunna bli lycklig igen är du. Inte jag eller någon annan.
- Det finns inget jag kan göra, alla hatar mig, ingen vill att jag ska leva.
- Ingen vet att du lever, på grund av att du har isolerat dig själv från allt och alla. Det finns en grej du kan göra, men då krävs det att du börjar acceptera dig själv först.
De såg på varandra under några få sekunders tystnad, medan Diana försökte filtrera och smälta orden som sköljdes över henne.
- Berätta, sa Diana eftersom stämningen krävde lite respons från hennes sida, vad är det jag kan göra?
- Bryta dig ur isoleringen, och skaffa nya vänner, svarade Malin långsamt, du tror väll inte att jag skulle bli sårad för att du fick nya vänner?
Diana svarade inte, utan såg skuldmedvetet ner på sina fötter.
- Det som sårar mig är att du är beredd att ta ditt liv, på grund av mig.
Drömmen började blekna. Diana förstod att det strax var dags att vakna, men hon ville verkligen inte lämna Malin.
- Jag vet vilken envis och stark människa du verkligen är. Och jag tror på dig, det gör jag verkligen. Diana, jag kommer aldrig att överge dig, våra själar hör ihop och därför kommer jag alltid att leva kvar i dig. Lova mig, att du inte tänker ge upp ännu!
Diana svävade i ett slags gränsland mellan dröm och verklighet, allt hon kunde se av Malin var hennes lysande änglaögon. Hon famlade med händerna framför sig för att försöka greppa tag i något och hålla sig kvar, men allting blev mer och mer avlägset.
- För din skull, ropade Diana, jag lovar att inte ge upp för din skull, tills vi ses igen…

Några veckor efter den märkliga drömmen, var Diana tillbaka i skolan. Hon hade varit tvungen att stanna hemma ett bra tag för få tillräckligt med fysisk styrka för att orka göra något överhuvudtaget. Diana blev inte frisk, inte direkt i alla fall, men hon hade blivit tillräckligt mentalt stärkt för att orka försöka. Det tog inte lång tid innan hon hade fått en massa nya vänner som hon kunde prata med, och som fick henne att må bättre. Men Malin fanns alltid i hennes tankar och i hennes hjärta, vars hon än gick, vad hon än gjorde.


I raized the devil in my head
She raized the angel on my shoulder
And kept the real me alive
As the winternights went colder

When my lips wouldn’t move
I just gave her a thought
Then she gave me a little strenght
It wasn’t much, but ment alot

What would life be
Without my angel friend?
That held my shivering hand
Til’ the very last breath of the end