Där bakgatans nakna mystik,
delar ut rysningar
och tvinnar ihop rädslan till en knut,
där hastade han igenom, förbi.
Att osäkerheten hade växt, kände hans fingrar,
som utom kontroll fingrade
på en garnboll,
en garnbit
som av någon konstig anledning
hade legat där i fickan, och som nu
tog emot alla känslor.

Han hade bytt färdväg vid nästa gathörn.
I ljuset från en gatlykta höll han fram garnbollen,
en sekund, en röd boll.
Han ville slänga den,
men de fuktiga gatstenarna krävde all koncentration,
och igen i dunkel, blev bollen svart,
där gränden på nytt sög upp allt ljus.

Att natten med sin dränkande tysthet,
och det liv, som spelades bakom stumma glas, tycktes fjärran,
var ändock det som gav de våta gatstenarna liv,
där han dansade vals med en garnbit,
lät den gå på upptäcktsfärd mellan fingrarna.

Hans funderingar, tankarna som bara växte,
hade han under dagen försökt samla i åtskilliga koppar kaffe,
men alla försök strandade i myllret av folk
som ständigt byttes ut.
Varför försökte han finna svar, vad var det han sökte.

Kanske hade han svaret, där i mörkret,
där hans borstsprungna oro lämnat honom i natten
på en ny bakgata, ännu en gata
där kylan letade sig ner mellan husen,
där inget annat än kylan fuktade stenläggningen
som växte till en krackelerad spegel.

Garnbollen var kanske den bit som fattades någon,
och var den kom ifrån saknade betydelse.
Just nu var det hans lycka, en möjlighet
att låta dagen gå över i natt
och vidare, i vidare svängar och i all mystik
våga erkänna saknaden.

I bakgatans mystik förblev han,
ensam, men inte ensam.

Alltmedan tiden, under svaga gatlyktors sken
tycktes parkerad vid sidan, så var det den,
tiden, som fick honom att le,
tiden, det han hade fått dela,
och den tid, med henne,
som han nu välkomnade.

Att det fattades något.

ja, självklart, och tre ord
som skulle beskriva det,

...