Hon drar ner
alla
rullgardiner

Det är dags
att förena
svart
med rött

ingenting är längre
vackert

Hon speglar sig i
rakbladet
och ser bara tårar

Askkopparna
är lika fyllda
som hon är tom

De inre skriken
vill ut

och det är
det
som hon är
allra mest rädd
för