Dessa ändlösa tomma minuter
som växte sig större,
efter ditt avsked,
kastade omkull allt det där
jag med ett uns av insikt
format varligt i längtan.

En ytterlighet, en stillhet,
och däri, där mellan en njutning,
där gjorde vi något, och där fanns
allt annat än tvång.

Det var inte svidande skavsår
som fick mig på fall, fast foten blödde
gata upp och ner.
Taskigt nog, fyllde inte heller syrendoft
upp tomrummet.
Det var allt där mellan,
vardagen...
drömsyner...
som fick mig att trilla, tumla runt,
önska att jag hade sagt något,
just då
eller sedan.

Nu,
plåstrar jag skavsår på mitt hjärta,
som i saknad säger,

...