Visst, jag glömmer inte
lekplatsen och skogen.

De där gröna knäna, om sommaren
eller de isiga vantarna i Januarimörkret.

Jag glömmer ej heller, hur den lilla världens tyngder,
försvann till nästa solsken.

Jag glömmer inte...

För jag bodde där ekot dog
innan tanken fick bli till ord.

Idag vet jag, det är möjligt
att berätta samma saga, år efter år.

Du gör det, utan att se
saknadens osynliga, stora tårar som döljer sig...

Bakom en svarta kavaj,

ändock inte...