Att veta


Jag undrar om Rikard visste. Jag undrar hur mycket jag själv visste. Jag grät ju. Ändå ville jag inte tro det. Jag trodde att allt skulle bli bra. I mitt hjärta fanns fortfarande gott om hopp. Ändå grät jag. Jag visste men ville inte tro det. Jag tror att Rikard visste. Jag minns hur jag tog hans gulblekta, utmärglade hand i min och sa till honom att vi skulle ses snart. Jag minns det påklistrade leendet på sjuksköterskan som kom in och hängde upp en påse med en tjock, rödfärgad massa ovanför Rikards säng. Jag minns hans förtvivlade föräldrar som gick ut ur rummet för att låta oss prata ifred en stund. Jag minns att jag lovade honom att jag skulle komma och hälsa på igen om ett par veckor. Han mumlade fram något mellan sina krämpor medan han kämpade med att hålla sina rödsprängda ögon öppna.


När jag gick därifrån mindes jag min korta men ändå relativt viktiga vänskap med Rikard. Vi blev polare för ett och ett halvt år sedan. Det var en fredag. Jag hade det inte särskilt bra i livet just då. Jag hade precis flyttat hem och lämnat ett långvarigt förhållande bakom mig. Det var i början av min sjukdomsperiod och läkarna visste inte vad det var för fel på mig. Jag satt på sjukhuset och väntade i ett väntrum. Han kom in på kryckor. Med sin bror. Som vanligt var det jag som var den framfusige. Han verkade trevlig. Vi pratade lite och kom fram till att vi båda skulle genomgå samma ingrepp tre dagar senare.


Vi träffades igen efter våra respektive ingrepp. Om jag stod för det sociala stod han för tryggheten. Han hade gott om rutin från sjukhus. Han var konstigt nog inte helnöjd med maten som serverades så han ringde och beställde pizza. Han hade nog kämpat med smärta länge. För mig var det relativt nytt. Den här typen av smärta i alla fall. Jag hade ännu inte börjat få några kramper över bröstet och kunde fortfarande andas någorlunda fritt. Vi var de enda under sextiofem på hela avdelningen. Alla de andra patienterna var skrynkliga, gamla, griniga gubbar som ändå inte verkade ha något bättre för sig än att klaga på allt i livet. Men inte Rikard och jag. Vi var ju två glada, unga och pigga killar som snart skulle bli utskrivna och fortsätta våra liv som om ingenting hade hänt.


Just den där kombinationen av socialt övermod och sjukhusrutin visade sig vara ytterst avgörande när vi på onsdagskvällen ville se en fotbollsmatch som inte gick på någon av de tre tv-kanalerna vi hade på våra rum. Rikard kände till en avdelning där de hade alla kanaler, massa dvd-filmer, diverse tv-spel och mycket annat. Jag satte igång att tjata hål i huvudet på de sköterskorna jag ansåg vara enklast att påverka. De äldre var helt emot det medan de yngre lät sig luras och snart var Rikard och jag iväg på långpromenad för att se vår kära semifinal i Champions League.


Jag minns vår långa vandring genom de kalla, bleka, kliniskt upplysta sjukhuskorridorerna i kvällsmörkret. Han stapplade fram på sina kryckor och jag med en arm under hans och den andra dragandes på mitt dropp. Det tog en bra stund att komma fram men Rikard visste vägen. Avdelningen vi kom till var helt öde. Alla patienter låg inne på sina rum under hela matchens gång. Nu när jag tänker efter var vi nog rätt så högljudda då det var en spännande och intensiv match. Dagen efter vårt absurda äventyr fick vi klagomål från avdelningen där vi sett matchen och de äldre sköterskorna vi inte lyckats övertyga dagen innan var arga på oss, men Rikard och jag var överens om att det var värt det.


Ungefär tre veckor senare var jag där igen, precis som lovat. Han hade inte varit inne på msn på ett tag och jag befarade det värsta. När jag öppnade den tunga dörren till avdelningen kom en sköterska fram till mig. Jag frågade efter honom och hon blev den som fick ge mig beskedet efter att hon tänkt efter en kort stund. Jag grät inte den här gången. Jag visste ju redan.