Även om en krigares attribut
i svarta lockar,
bjuder till dans bland otyg,
så är bara ytan ett klogrepp,
väl så mycket, men inte mer
än självläkande sår.

Där han i nästa stund, förgör
allt som därbakom
växer, sedan ser, sitt jag

På ett sargat, sotsvart slagfält

ansiktet...

där lyser sedan länge en ros,
den han håller i handen,
ungdomen

minnet...