I en stund av nostalgi kommer minnena sakta smygande till mig. Mitt sinne ser välbekanta saker och associerar. Det för mig tillbaka till hur det var. Jag minns bänkarna som kläddes med brunt tyg för att det skulle vara bekvämare att sitta. Jag minns tablettaskarna som jag fick för att jag skulle sitta still. Och farbror Eskil som gjorde sina Abba-ryck. Det var så jag kallade det när jag blev lite äldre, han sa nämligen alltid "abba" när han ryckte till av salighet. Abba betyder pappa på grekiska.

Tänker på de här figurerna från barndomen som man egentligen aldrig lärde känna, men som alltid fanns där i ens närhet. Jag mötte dem söndag efter söndag när mamma tog med mig till ett av de fyra små kapellen i den lilla byn. Eskil var bara en av dem och när han blev salig hoppade han till så att hela bänken skakade. Det var ett av mina små nöjen att sätta mig på bänken bakom honom på de annars väldigt långa och tråkiga gudstjänsterna i den lilla frikyrkan. Det var så skojigt när han fick hela bänken att skaka.

Emser-tabletterna eller den lilla gula Zoo-asken med röda små fruktiga tabletter i, dekorerad med allehanda små apor och elefanter, var ett medel för mamma att få min bror och mig att sitta still. Det gick nog lättare att få mig att sitta still än min bror, han hade lite mera spring i benen än jag. Jag tyckte ju om att läsa böcker och han var back i byns framgångsrika 70-lag i fotboll. Pastorerna som avlöste varandra i den lilla församlingen har i sin ägo (om de har dem kvar) mängder av teckningar där jag och min bror avbildat dem utförande sin predikogärning.

Jag trodde på Gud. Jag längtade efter Gud. Kände att jag ville leva för Gud. Men på ett sätt tyckte jag att Gud var konstig. Det var så dött på de här mötena och jag tänkte att han kanske var likadan. Utom när farbror André reste sig upp och bad högt eller kom med ett budskap inspirerad av anden. Då trodde jag på en levande och god och kärleksfull Gud. Det kändes så när han bad. Det blev plötsligt verkligt allt det där de pratade om.

Farbror André var lång. Hans Anna-Lisa var liten. Anna-Lisa log alltid och utstrålade kärlek och varje gång hon öppnade munnen och sa något kom bara ett "Jesus" ut. Det är i alla fall så jag minns henne. Hon såg oss barn. Ofta kände jag mig så bortglömd. Och allt var så kravfullt. Men AnnaLisa såg, det har jag förstått nu. Tråkigt nog såg jag inte henne riktigt förrän jag var vuxen. Man inser inte alltid vilka pärlor det finns omkring en när man är liten, de är heller inte alltid dem man tror. Men jag har hört sen att sonen till André och AnnaLisa inte alltid haft det lätt. Farbror André hade varit ganska sträng, men hade mjuknat med åren. Det var väl så på den tiden. Ganska strängt och hårt. Det gällde att vara präktig och hålla sig "på vägen".

När missionsföreståndaren Rolf kom på besök, vilket han gjorde en gång om året, då var det fest. Han brukade komma till pingsthelgen när man anordnade extra många möten dit mycket folk brukade komma. Rolf brukade inkvarteras hos min farmor och farfar och var en rolig prick. Han gjorde roliga trolleritrick för oss ungar och det var alltid kul när han var på besök. I predikstolen grät han alltid av rörelse när han talade om Guds kärlek och korset. Det kändes äkta. Hela han kändes äkta. Han hade en näsduk som han alltid vek efter en speciell ritual, det lärde man sig efter att ha lyssnat på honom ett antal gånger. Om man tröttnade på predikan kunde man roa sig med att räkna hur många gånger han vek sin näsduk under sitt tal. Det var många. En gång viskade Rolf till mig att han ville ta med mig hem till sin son. Han tyckte att jag skulle bli bra åt hans ogifte son. Då var jag förstås lite äldre. Det blev aldrig hans son och jag, men i sonen fick jag senare en riktigt god vän.

Ett annat par jag minns är Axel och AnnaLisa. Vi hälsade på dem idag, min syster och jag. AnnaLisa frågar ofta efter mig och undrar hur jag har det. Hon har en förmåga att alltid på nåt sätt känna på sig hur jag mår. När det är något speciellt brukar hon fråga mamma om mig eller skicka en liten hälsning. Hon brukar alltsom oftast träffa mitt i prick. Hon brast ut i gråt när hon öppnade dörren och såg att det var vi som stod där på hennes farstubro. Vi hade inte träffats på väldigt länge. Hon blev nog väldigt glad över vårt besök.

Musiken har jag fått med mig från kyrkan. Jag sjöng redan som liten. Första gången jag gjorde ett officiellt framträdande var jag sju år gammal. Jag skulle sjunga och spela ett pianostycke i en gudstjänst i en grannförsamling. Pastorsfrun i min lilla församling var utbildad musiklärare och en skicklig cellist. Hon såg den lilla tjejens talang och uppmuntrade. Jag tyckte mycket om henne. Jag blev solist. Men enda chansen för mig annars att få sjunga var att sjunga med bland tanterna och farbröderna i församlingen. Strängmusiken. Det var förstås sånger om saligheten och Jesus och himlen.

För folk i församlingen blev det väldigt viktigt att jag skulle vara med och använda min förmåga för Gud. Vad jag själv ville tycktes ingen riktigt fundera över och jag var snäll, försökte i alla fall vara snäll. Att tjäna Gud kunde man bara göra om man var sångare, pastorsfru, evangelist eller missionär. I alla fall enligt min lilla farmors måttstock. Vägen var utstakad. Jag gjorde mina utbrytningsförsök från sångarna när jag kände att jag inte riktigt kunde stå för vad jag sjöng. Men då fick min farmor panik och talade om för mig att nu var det illa å färde, Marie höll på att bli avfällig. En gång fick jag veta att om jag inte sjöng i kören skulle Gud sluta älska mig, vilket naturligtvis var helt absurt och obibliskt. Men det var hårda bud för en liten tjej. Ordföranden i församlingen var nitisk i sina försök att få den unga tonårstjejen att ta över ledningen av kören. I fyra år stod jag emot, sa nej varje söndag. Till slut stannade jag hemma ifrån kyrkan. Då fick jag telefonsamtal hem av farmor som sa att jag måste gå till kyrkan. Ja, det är mycket med det här. Det var skönt att flytta långt hemifrån när jag väl tog steget.

Musiken är annars en stor del av uttrycken för tron i frikyrkan. Väldigt många musiker man ser har blivit fostrade i frikyrkan och fått träning tidigt i att spela och sjunga offentligt. Men oj, vad tokigt det blev ibland! Organisten Sven som dessutom var ordförande i församlingen kunde bara spela orgel i tretakt. Vi hade en fin orgel med väldigt starkt och vackert ljud. Men det var inte alltid lätt att sjunga med i psalmsången när alla, även sånger i fjärdedelstakt, gick i tretakt. Det fanns en del som verkligen kunde sjunga, de flesta var ur min släkt. Och så fanns tant Birgit som hade en jättestark operastämma som hon använde intensivt. Det var bara det att hon var en halv versrad efter hela tiden. Haha! Ni skulle ha hört hur det lät!

Jag minns min farfar. Han var äldste i församlingen. Jag minns att han tyckte att han inte var tillräckligt andlig och helgad för att inneha en så viktig position. Han kände sig nog ofta otillräcklig. Men för mig var han tillräcklig. Han var som en nallebjörn som accepterade mig som den jag var. Han var fin. Tog mig med på skridskoturer och bärplockningsrundor, lät mig sitta i hans knä. Han var norrländskt tystlåten, trots att han kom från en släkt som älskar att prata. Han krävde aldrig något av mig. Det var så skönt. Han hade en oerhört vacker och stark röst, när kören sjöng brukade det vara kören och farfar som hördes. De var inte så många i kören, så hans stämma bröt igenom. Men han ville aldrig sjunga solo. Antar att han kände sig otillräcklig i det också.

Farfar hade nog också mjuknat med åren, för min pappa känner inte igen någon nallebjörn. Men det var han för mig. Han hade nära till känslor och grät ofta när han vidrördes av Guds kärlek. Men han hade några hatobjekt. Det var invandrare som kom och tog våra arbeten och så var det Palme som var socialist. Trots att farfar var arbetare tyckte han inte om socialisterna. De var kommunister. Jag minns farfars favoritsång. Den tycker jag också fortfarande om, kanske för att farfar tyckte så mycket om den. "Nu ser jag himlen, vilken härlig syn... åh, det ger mig lust att komma dit"... Nu är han där. Det tror i alla fall jag. Och han tittar ner på mig och väntar på att jag också ska få komma dit. Även om jag saknar min farfar hoppas jag att det dröjer ännu ett tag. Jag vill leva ett bra tag till.