På något förunderligt sätt, dimlikt,
förstår jag din sorg som för dig
i tystnad.
Att inte kunna känna doften
vindla sig inom och runt dig.
Att den förblir rotlös,
oförmögen att styra
dig vidare.
Att inte kunna följa
det enklaste doftspår.

          - Det förstår jag...

På något underligt sätt,
förlikar jag mig med tanken,
att vi aldrig kommer att känna
samma ljuvliga doft,
som vi en gång beskrev,
trotts att förutsättningarna fans.

          - Det förstår jag...

På något sätt,
har dofterna
inte samma övertygande kraft
i oss,
trotts att de finns där.

Vi växte ändock upp,
i samma doftande rike.

Men gjorde olika val.

          - Det förstår jag...

Men den andra sidan, av dig,
den i ett inutivarande,
som ställer dig tidlös
över mystik,
förkastar mig i tystnad,

          - Den vägrar jag acceptera.