Jag tyckte genast om hans anletsdrag.
De var tysta och stillsamma
som om han drömde inombords, en ljudlös dröm
omgiven av ljus.
Som om han spred närvaro av själ omkring sig
och bländade ögonen
med sin stjärnhimmel.
Jag drogs till den osynliga manteln
som om och om
tycktes rädda honom
och då han sträckte ut
sin vänskapliga hand
kunde jag inte låta bli
att le
av värmen
i mitt bröst.