Du säger att du bryr dig,
men din röst låter
ihålig och tom
Du säger att du bryr dig,
men det finns ingen känsla i orden

...

Jag har slagit mig blodig mot en vägg
för dig
För dig har jag kämpat och försakat,
uppmuntrat
och gjort mina skor leriga

...

Men du kastar in handduken
när saker inte går din väg
Du torkar av dig svetten
och kastar bort mig

...

Så hur mycket jag än har
vridit mig sönder och samman
för dig,
står jag nu ensam kvar och betraktar din beniga ryggtavla

...

Nu står jag ensam kvar
med leriga skor och en svettig handduk i ena näven
och allt jag försakat och uppmuntrat
lever någon annan på

...

Det är då det gör ont
att vara jag
och ständigt påminnas om sin egen hopplöshet
inför livet

...

Det är då det gör ont
att påminnas om att
jag är jag
Och jag super mig redlös,
ja, jag flyr från livet!

...

Det är då det gör ont
att supa sig redlös
på livet
(Och därefter finna att det finns en jävla massa tomburkar att panta!)

...

Det är då det gör ont
att med kladdiga fingrar
(och tomma förhatliga aluminiumburkar)
inse att min kamp var ensam
och att du aldrig någonsin trodde
på livet

...