Det ska erkännas att jag lever i ett melankoliskt eufori.
Och att alla världens exotiska fjärilar fortfarande flyger i min mage.
Som om alla världens lyckosubstanser passerade i mina vener, och gav mig en tripp till månen och tillbaka.
Men inte ens där, i ett oändligt universum ryms mina känslor.
Kärleken expanderar snabbare än rymden, och inom en bråkdel av en sekund så exploderar jag kraftigare än en atombomb och ödelägger jordklotet med rosa moln, körsbärsklubbor och små lappar med söta ord.
När jag sedan har eliminerat allt mitt motsånd med mitt kärnvapen av förälskelse, så är det inte längre du och jag mot världen.
Nu är det jag mot ingen.
Jag har övergett mig själv, omringad av förödelsen.
I ett ensamhetens vakuum blickar jag ut mot allt och inget, och en tanke slår mig, lika hårt som mitt hjärta dunkar för dig, kan man älska ihjäl någon?